tisdag 21 november 2017

Veckoutmaning: Bästa och sämsta filmatiseringarna

Veckans utmaning på Kulturkollo: Böcker som blivit film eller TV-serier.

Vi är nyfikna på vilka som är de bästa respektive sämsta filmatiseringarna av kända böcker. Som en bonus får ni gärna lägga med en "jag kan inte fatta att de valde DEN skådespelaren till DEN rollen – det är ju helt galet fel"-reflektion, om ni har någon.

Jag har ju sett otaliga filmer som baseras på böcker, men det är inte alltid så att jag har läst boken. Alltså är det inte alltid möjligt att jämföra, men bra filmer är i alla fall Ciderhusreglerna, Sjöfartsnytt, Choklad och När lammen tystnar.

För att återgå till frågeställningen så måste ju bästa filmatiseringen vara Harry Potter. Här har de lyckats med precis allt. Det är imponerande. Sagan om ringen är också ett exempel, filmerna till och med bättre än böckerna. Min förvåning var också stor när det visade sig att En man som heter Ove gjorde sig väldigt bra på film. Trots att Rolf Lassgård spelade Ove.

Filmatiseringar av Stephen Kings böcker går ju inte alltid så bra, men det finns några exempel, faktiskt. Som filmerna Nyckeln till frihet och Stand by me som bygger på hans noveller. Och så är det ju Shining (den med Jack Nicholson), så klart, och Den gröna milen. Nu när jag faktiskt tänker efter så är de många. Några fler är Bag of bones, Carrie (den äldre versionen), Langoljärerna, Lida, Cujo, Christine, Död zon... Nu hoppas jag också mycket på The dark tower och nya Det.

När det gäller sämsta filmatiseringen så är mitt svar alltid samma: Liftarens guide till galaxen. Då menar jag den som kom 2005. Min enda fråga är: Varför?

Felcastingar har jag varit med om, men att komma ihåg dem är en helt annan sak. Jag vet att jag inte alls tyckte att Chloë Grace Moretz var någon bra eller trovärdig Carrie i den nya versionen. Och jag vet att jag tyckte att Jimmy Perez i TV-serien Shetland var helt fel, men det är ungefär de jag minns. Det finns fler, det vet jag. Kanske klarnar det lite när jag läser andras förslag.

Veckans topplista: Böcker jag inte tyckt om hittills i år

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Böcker jag inte tyckt om hittills i år.

Inte tyckt om... det där är ju lite klurigt. Jag vet liksom inte riktigt var gränsen ska gå.

Om jag ska gå efter de utdelade betygen så har en bok fått en etta, en har fått en tvåa. Sedan har vi nio stycken som har fått en trea. En trea är ju fortfarande ganska OK, eller ja, det är vad en bok har innan jag börjar läsa och där läggs det till/dras ifrån vid behov. Två av de som fått en trea sticker ut lite, på ett negativt sätt så de får också vara med här. Det blir fyra böcker och det får faktiskt räcka med det den här veckan.

1. Röd vinterängel av Tove Birkeland Brandt finns det egentligen inte så jättemycket positivt att säga om.
2. Ferdydurke av Witold Gombrowicz är absurdism till fulländning. Den passade inte riktigt mig, men den var obetalbar.
3. I det förflutna av Kate Morton var inte alls min grej. Många ord, så många att det är farligt nära ordbajseri. Den hade dock sina ljuspunkter.
4. Magikerna av Lev Grossman beskrivs som en blandning av Harry Potter och Narnia. Det blir det inte bara för att man låter någon gå på en trollkarlsskola och hitta en väg till en annan värld.

måndag 20 november 2017

Film: The Finest Hours

Titel: The Finest Hours
Originaltitel: The Finest Hours
Genre: Drama
Regissör: Craig Gillespie
Manus: Scott Silver, Paul Tamasy, Eric Johnson, Casey Sherman & Michael J. Tougias (bok)
Skådespelare: Chris Pine, Casey Affleck, Ben Foster, Eric Bana, Holliday Grainger
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Längd: 117 min
Serie: -
Såg den på Netflix 3 november 2017




Handling
År 1952 inträffade en av de värsta stormarna som någonsin drabbat östkusten i New England då en oljetanker utanför Cape Cod bokstavligen slets itu ute på havet. Fyra medlemmar ur kustbevakningen ger sig ut i stormen i en liten livbåt, trots kyla och skyhöga vågor. Under de rådande omständigheterna lyckas de ändå rädda mer än trettio sjömän som varit instängda på det snabbt sjunkande fartyget.

The Finest Hours är berättelsen om deras heroiska uppdrag som fortfarande anses vara den största räddningsaktionerna i kustbevakningens historia.

Min kommentar
Vi har fortfarande stora problem med att välja fredagsfilm hemma. De filmer jag har förbeställt släpps inte än på ett tag och att hitta någon riktigt bra på någon av streamingtjänsterna verkar hopplöst. Jag blev så desperat att jag till sist verkligen kollade på det där mejlet som kommer varenda vecka med helgtips. Där hittade jag The Finest Hours. Eftersom hav alltid har fascinerat mig så var ju den här filmen ganska självklar, när jag väl fick veta att den fanns.

The Finest Hours utspelar sig 1952 och vi befinner oss nästan längst ut på den lilla tarmen som sticker ut från Massachusetts. Vi befinner oss i alla fall där till att börja med. Större delen av filmen utspelar sig ute på havet. För det mesta är det väldigt snyggt filmat, men ibland är det så konstigt att det plötsligt är kav lugnt och helt tyst, för att i nästa stund återigen vara storm med gigantiska vågor och rejält oljud. Det kan jag inte för mitt liv förstå att man kan missa när man sätter ihop filmen. Det stör mig.

Det här är lite som The Perfect Storm och även The Finest Hours bygger faktiskt på en verklig händelse. Naturligtvis måste jag ju googla och så vitt jag kan förstå så stämmer filmen ganska bra med verkligheten. I slutet av filmen visas en del autentiska bilder på de inblandade och jag kan ju direkt erkänna att det ger pluspoäng.

Skådespelarna är generellt sett bra, inga storverk kanske, men ett gediget jobb. Förutom att jag kanske har lite svårt för Chris Pine. Han är nog inte världens mest trovärdiga skådis. Hans flickvän däremot gillar jag, mycket, hon har en härlig attityd, som kanske inte var så vanlig i det här området 1952.

Filmen är nära två timmar lång, men det tänker jag inte alls på. Det är från vanligt normalt spännande till andlöst hela tiden. Detta är en film som helt klart förtjänar mer uppmärksamhet.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 269 betyg).
IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 48 431 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 19 november 2017

Smakebit på søndag: Fadersmord

En smakebit på søndag är ett stående inslag på och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Efter sexton veckors utbildning och korvstoppning så har jag lite tid för att andas. Det behöver jag. Nu finns det mycket att hinna ikapp med. Helgen är dessbättre helt oplanerad, det passar mig väldigt bra just nu.

Jag har äntligen börjat läsa min första bok av Carina Bergfeldt, Fadersmord, och om hon skriver lika bra som hon pratar så kommer det här att bli bra på riktigt. Varje gång hon dyker upp i rutan så tystnar sambon och jag och bara lyssnar. Det tog mig förresten ganska lång tid innan jag begrep att författaren och journalisten var samma person.

Min smakebit är från sida 17.
Det var dags. Dags att sluta fantisera om hans död och i stället börja planera den.
     Jag svalde, visste knappt var jag skulle börja. Öppnade ett nytt fönster på datorn och gick in på Google där jag skrev ordet "yrkesmördare". Pekfingret skakade när jag tryckte på enterknappen.
     Artontusentrehundra träffar.
     Jag scrollade igenom resultaten men det var bara en enda röra. En etymologisk förklaring av ordet, betyg på filmen "Schakalen" och en artikel från Expressen som berättade att exvärldsmästaren i boxning, Mike Tyson, galen av svartsjuka en gång i tiden hade anlitat en yrkesmördare för att döda Brad Pitt.
     Suck.
     Vad hade jag förväntat mig? Att det skulle dyka upp en länk till det perfekta mordet? Kanske, om jag ska vara ärlig.

lördag 18 november 2017

"Hus vid världens ände" av Åke Edwardson

Författare: Hus vid världens ände
Titel: Åke Edwardson
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 413
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Erik Winter 11
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2017




Första meningen: Han hade börjat räkna stenarna i Paseon.

Baksidetext
Efter tio romaner med kriminalkommissarie Erik Winter lämnade Åke Edwardson honom liggande på botten av en swimmingpool i en turistort i Spanien, Nueva Andalucía. Vi visste inte om han var död eller levande. Men nu vet vi. Erik Winter klarade sig, men alla år som kriminalkommissarie vid polisen i Göteborg hade tagit ut sin rätt. Han var mycket nära en irrebarabel hjärnblödning, och fick finna sig i att kliva av, att vila.

Efter två år är Erik Winter tillbaka i tjänst, någorlunda återställd men med en obotlig tinnitus som ständigt sällskap. Aneta Djanali är där, Fredrik Halders är där, Bertil Ringmar är där, allt är nästan som vanligt. Och knappt har han hunnit börja jobba igen förrän det där alltför bekanta obehaget kryper in i hans tankar.

För det första fall han får är ett synnerligen obehagligt mordfall nära Stora Amundön i södra Göteborg. En kvinna och hennes två små barn hittas brutalt knivmördade i ett hus på ön, i ett hus vid världens ände. Men mirakulöst nog hittar man också ett spädbarn vid liv i ett av rummen i husen, medtaget av uttorkning men oskadat.

Vem mördade familjen så besinningslöst? Och varför skonades babyn? Var det för att barnet skulle få leva eller för att det skulle dö en utdragen plågsam död?

Min kommentar
Erik Winter är inte död! Det trodde jag och många med mig efter slutet i den tionde delen. Den som skulle bli den sista. Sedan fegade Åke Edwardson ut, eller vad man ska säga, och skrev åtminstone två böcker till. Detta är alltså elfte delen och den utspelar sig ungefär två år efter Den sista vintern.

Anledningen till att jag började läsa de här böckerna var faktiskt att de utspelar sig i Göteborg. Jag flyttade ju ifrån min kära hemstad 1998 och blev överlycklig när jag kunde återvända dit med hjälp av Åke Edwardson och Erik Winter. Det är som vanligt helt fantastiskt att gå omkring på Göteborgs gator, höra alla ljud (spårvagnarna är allestädes närvarande), se alla platser och känna lukten av havet. Jag bara älskar det.

Den här serien är kanske inte den "vanliga" deckaren, den fokuserar väldigt mycket på huvudpersonens inre liv och Erik Winter har till och med blivit ännu mörkare. Om det nu är möjligt. Han grubblar mycket och hans tankar drar ofta åt det filosofiska hållet. Whiskyn, jazzen och maten är också närvarande. Winters kollegor har även de blivit mörkare och mer filosofiska, vilket känns lite märkligt, men jag kan köpa det. Ibland känns det nästan som att man befinner sig i någons feberdröm, så förvirrat kan det bli när det är som värst.

För mig var det lite som att möta en gammal vän och jag kom snabbt in i det Winterska universumet igen. Jag kände igen i stort sett allt, förutom att det nog var mer av allt än i de tidigare böckerna. Rent generellt kan man nog säga att jag inte borde ha gillat Hus vid världens ände, den innehåller så mycket av sådant som jag inte tycker om. Det är mycket upprepningar, många feberdrömslika funderingar, det är olidligt långsamt och mycket händer bara i huvudet. Ändå gillar jag. Det är något här som gör att jag bara inte kan sluta läsa. Visst, det är långsamt, men det är eftertänksamt och det är väldigt spännande. Det enda som egentligen stör mig är dialogerna. De känns som kulsprutor, men de är ändå långsamma. Mycket märklig sensation.

Jag hade kommit nästan ända till slutet när jag tänkte att det var så skönt att poliserna varken var personligt inblandade eller i livsfara. Det skulle jag aldrig ha gjort. Så blev det ju naturligtvis även här och jag börjar bli outsägligt less på det. Synd att det spårade ur på slutet.

Kanske beror det här otippade gillandet på att jag helt enkelt har saknat Erik Winter, men jag är glad att jag har en bok kvar att läsa.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 81 betyg).
Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 136 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Hus vid världens ände: Boksnoken, Tankar från en samlares hjärna och LitteraturMagazinet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.