lördag 18 november 2017

"Hus vid världens ände" av Åke Edwardson

Författare: Hus vid världens ände
Titel: Åke Edwardson
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 413
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Erik Winter 11
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2017




Första meningen: Han hade börjat räkna stenarna i Paseon.

Baksidetext
Efter tio romaner med kriminalkommissarie Erik Winter lämnade Åke Edwardson honom liggande på botten av en swimmingpool i en turistort i Spanien, Nueva Andalucía. Vi visste inte om han var död eller levande. Men nu vet vi. Erik Winter klarade sig, men alla år som kriminalkommissarie vid polisen i Göteborg hade tagit ut sin rätt. Han var mycket nära en irrebarabel hjärnblödning, och fick finna sig i att kliva av, att vila.

Efter två år är Erik Winter tillbaka i tjänst, någorlunda återställd men med en obotlig tinnitus som ständigt sällskap. Aneta Djanali är där, Fredrik Halders är där, Bertil Ringmar är där, allt är nästan som vanligt. Och knappt har han hunnit börja jobba igen förrän det där alltför bekanta obehaget kryper in i hans tankar.

För det första fall han får är ett synnerligen obehagligt mordfall nära Stora Amundön i södra Göteborg. En kvinna och hennes två små barn hittas brutalt knivmördade i ett hus på ön, i ett hus vid världens ände. Men mirakulöst nog hittar man också ett spädbarn vid liv i ett av rummen i husen, medtaget av uttorkning men oskadat.

Vem mördade familjen så besinningslöst? Och varför skonades babyn? Var det för att barnet skulle få leva eller för att det skulle dö en utdragen plågsam död?

Min kommentar
Erik Winter är inte död! Det trodde jag och många med mig efter slutet i den tionde delen. Den som skulle bli den sista. Sedan fegade Åke Edwardson ut, eller vad man ska säga, och skrev åtminstone två böcker till. Detta är alltså elfte delen och den utspelar sig ungefär två år efter Den sista vintern.

Anledningen till att jag började läsa de här böckerna var faktiskt att de utspelar sig i Göteborg. Jag flyttade ju ifrån min kära hemstad 1998 och blev överlycklig när jag kunde återvända dit med hjälp av Åke Edwardson och Erik Winter. Det är som vanligt helt fantastiskt att gå omkring på Göteborgs gator, höra alla ljud (spårvagnarna är allestädes närvarande), se alla platser och känna lukten av havet. Jag bara älskar det.

Den här serien är kanske inte den "vanliga" deckaren, den fokuserar väldigt mycket på huvudpersonens inre liv och Erik Winter har till och med blivit ännu mörkare. Om det nu är möjligt. Han grubblar mycket och hans tankar drar ofta åt det filosofiska hållet. Whiskyn, jazzen och maten är också närvarande. Winters kollegor har även de blivit mörkare och mer filosofiska, vilket känns lite märkligt, men jag kan köpa det. Ibland känns det nästan som att man befinner sig i någons feberdröm, så förvirrat kan det bli när det är som värst.

För mig var det lite som att möta en gammal vän och jag kom snabbt in i det Winterska universumet igen. Jag kände igen i stort sett allt, förutom att det nog var mer av allt än i de tidigare böckerna. Rent generellt kan man nog säga att jag inte borde ha gillat Hus vid världens ände, den innehåller så mycket av sådant som jag inte tycker om. Det är mycket upprepningar, många feberdrömslika funderingar, det är olidligt långsamt och mycket händer bara i huvudet. Ändå gillar jag. Det är något här som gör att jag bara inte kan sluta läsa. Visst, det är långsamt, men det är eftertänksamt och det är väldigt spännande. Det enda som egentligen stör mig är dialogerna. De känns som kulsprutor, men de är ändå långsamma. Mycket märklig sensation.

Jag hade kommit nästan ända till slutet när jag tänkte att det var så skönt att poliserna varken var personligt inblandade eller i livsfara. Det skulle jag aldrig ha gjort. Så blev det ju naturligtvis även här och jag börjar bli outsägligt less på det. Synd att det spårade ur på slutet.

Kanske beror det här otippade gillandet på att jag helt enkelt har saknat Erik Winter, men jag är glad att jag har en bok kvar att läsa.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 81 betyg).
Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 136 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Hus vid världens ände: Boksnoken, Tankar från en samlares hjärna och LitteraturMagazinet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 17 november 2017

Två till

Det fortsätter att droppa in böcker. Till min stora tacksamhet och glädje.

Jag har ju visserligen bara läst en bok av Anna Karolina (den första i serien om Amanda Paller), men den var verkligen min typ av bok. När jag såg att hon skulle släppa en ny, fristående, så kunde jag bara inte stå emot. Sjusiffrigt ramlade ner i brevlådan i förra veckan. Tack till Bookmark!

Sedan kom Herrefolket av Lisa Hågensen. Det är andra delen i hennes serie Purebred, som ska bli en trilogi. Dystopisk YA. Det kan ju inte gå fel. Jag är väldigt nyfiken på hur det ska gå för Thorbi, Whanzi, Laban, Keidra och allihop. Tack till Lisa!

torsdag 16 november 2017

Helgfrågan v 46 (16 - 19 november)

Helgen närmar sig med stormsteg och då är det så klart tid för Mias Helgfrågan. Det är en bra start.

Veckans fråga är: Hör du till dem som vill skriva en egen bok? Vad skulle den handla om?

När jag var yngre så ville jag bli författare. Jag skrev massor av små skräckhistorier när jag var ganska liten, men när jag blev lite äldre så byttes det ut mot dikter (jajamän) och faktiskt en början på en bok som skulle handla om en ishockeyspelare (joho då) som blir allvarligt skadad under en match och hans väg tillbaka. Det "manuset" ligger i någon låda i förrådet. Liksom dikterna.

Bonusfråga: Har du börjat "tjuvlyssna" på julmusik än? Någon favorit?

Jag är lite allergisk mot julmusik och vill undvika den så länge som det bara går. Det är väl egentligen först när julen närmar sig ordentligt som jag klarar att lyssna på på den, men det är inget jag väljer själv. Sambon däremot, vid första advent så börjar han lyssna och sedan fortsätter det. Tack och lov så är det mest på jobbet.

Min absoluta julfavorit är O helga natt och då sjungen av någon karl med rejäl pipa, som Tommy Körberg eller Roger Pontare.

Hett i hyllan #118

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så hoppar vi till juni 2014, nu går det undan...
Detta får nog betraktas som en sensation, men jag har faktiskt inte läst Stephen Kings Att skriva. Kanske egentligen främst för att jag inte längre när några drömmar om att bli författare.

Att jag köpte den, trots de saknade författardrömmarna, berodde nog på att min samling inte var komplett och att de som läst den sa att den även handlade om Stephen Kings liv, alltså lite som om det vore hans memoarer. Vem är jag att motstå en sådan bok? I alla fall att köpa.

Så här beskrivs boken på baksidan:
Sällan har väl en bok om skrivandets hantverk varit så glasklar, så användbar och så avslöjande. Stephen Kings självbiografiska ATT SKRIVA inleds med en suggestiv berättelse om Kings barndom och hans tidiga fixering vid skrivandet. Ett pärlband av klara minnesbilder från uppväxtåren, skoltiden och den svåra tiden som ändade i hans första roman, Carrie, ger läsaren en annorlunda och oftast mycket rolig bild av hur en författare danas. Stephen King övergår därefter till skrivandets verktyg - hur man skärper och mångfaldigar dem genom övning och hur författaren alltid måste ha dem tillgängliga.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 15 november 2017

Från A till Ö: H - Humor

H - Humor. Den roligaste boken du någonsin läst.
Här strömmade tårarna av en helt annan anledning. Du kunde inte sluta skratta när du läste den här boken.

Det här är ju ett lite jobbigt läge. Det är ju faktiskt formulerat som den roligaste boken. Inte en rolig bok. Jag är inte helt säker på vilken som är den absolut roligaste, men jag minns att när jag läste Douglas Adams Liftarens guide till galaxen så fick jag kväva mina skratt när jag låg och läste på natten. Det här gäller ju tyvärr endast första boken, inte de senare fyra (eller fem) i trilogin. Men jag tycker fortfarande att det är roligast om jag väljer en bok som jag har skrivit om här på bloggen. Så mitt val blir en helt annan och den är inte bara ha ha-rolig, den är också väldigt tänkvärd.

Bilden är länkad till mitt inlägg.
Människorna av Matt Haig