tisdag 23 januari 2018

Top Ten Tuesday: Böcker jag verkligen gillade men inte minns mycket av

Tisdag igen och återigen hänger jag på Topp Tio Tisdag som nu har tagits över av (That Artsy Reader Girl). Veckans uppgift är Books I Really Liked but Can’t Remember Anything/Much About.

Det finns åtskilliga sådana och jag gör helt enkelt så att jag väljer från den analoga lista jag skrev 1984. Jag har helt enkelt börjat i toppen av listan och fortsatt tills jag hittat tio.

1. Gå sakta kom tillbaka fort av David Niven. Han var väldigt länge en av mina favoritskådisar och när jag hittade den här boken så var jag bara tvungen att läsa.
2. Agnes Cecilia av Maria Gripe. Maria Gripe slukade jag nästan allt av i min ungdom.
3. Den långa vägen hem av Cynthia Voigt.
4. Världarnas krig av H.G. Wells.
5. Rosemarys baby av Ira Levin.
6. Mot nya världar av Arthur C. Clarke.
7. Hela serien om Karolin (Halvvägs till himlen, Fastersarvet, Uti Stockholm vill jag vara, Glaskronan, Dansa min docka, När var tar sin, Ända till himlen, Hjärtats hem, Så länge kärleken varar, Längtans land) av Gunborgh Wildh.
8. På stranden av Nevil Shute. Den här har jag faktiskt köpt, men jag har ännu inte läst om den.
9. Öster om Eden av John Steinbeck.
10. Serien om Övärlden (Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan, Den yttersta stranden) av Ursula K Le Guin.

Veckans topplista: Förintelsen

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Förintelsen.

Med anledning av förintelsens minnesdag 27/1 så handlar veckans topplista om just den. Jag har läst och sett min beskärda del av det här sorgliga kapitlet i den mänskliga historien. Nu för tiden så undviker jag det faktiskt, mest för att jag blir så otroligt frustrerad och arg. Men, som sagt, det ska inte vara några som helst problem att hitta fem stycken

1. Förintelsen av Gerald Green hamnar här, först. Både boken och TV-serien. Såg den första gången i skolan, i nian tror jag.
2. Flykten från Sobibor av Richard Rashke är även den både bok och filmatiserad.
3. De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg är en bok.
4. Schindlers list är också både bok och film, jag har bara sett filmen.
5. Pojken i randig pyjamas är också både bok och film, men jag har bara sett filmen.

måndag 22 januari 2018

Film: Patriots Day (2016)

Titel: Patriots Day
Originaltitel: Patriots Day
Genre: Thriller
Regissör: Peter Berg
Manus: Peter Berg, Matt Cook, Joshua Zetumer
Skådespelare: Mark Wahlberg, Alex Wolf, Kevin Bacon, Themo Melikidze, Melissa Benoist
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Längd: 133 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 5 januari 2018





Handling
Den sanna historien om den största människojakten i USA:s historia. När två bomber exploderar vid målet för det anrika Boston Marathon måste polisen och FBI samarbeta för att hitta attentatsmännen. När det ser som mest hopplöst ut ber myndigheterna staden Boston om hjälp. Snart finkammas hela storstaden på spår efter bombarna. Men de två terroristerna ligger hela tiden steget före och jakten blir en kapplöpning mot tiden - de kan slå till igen när och var som helst.

Min kommentar
Jag minns inte längre när jag första gången fick ögonen på den här filmen. Inte heller kommer jag ihåg varför jag ratade den. Jag kan inte ens erinra mig vad det egentligen var som fick mig att ändra mig. Filmen blev i alla fall inköpt till slut.

Patriots Day handlar alltså om terroristdådet vid Boston Maraton 2013. Det minns jag mycket väl, men efter att ha sett den här filmen så inser jag att jag antingen missade mycket i nyhetsrapporteringen eller att jag har glömt vad jag såg/läste. Eller att filmen eventuellt drar på lite. Jag tänker mest på det som, när jag googlar, kallas för eldstrid och shootout. Det som hände i filmen var ingen eldstrid. Det var krig. Inklusive en hel drös med "bomber". Nåväl...

Jag har ju alltid, av någon anledning, haft svårt för Mark Wahlberg (det kan vara en av anledningarna till att jag ratade filmen från början). Förmodligen har det att göra med att jag faktiskt inte tycker att han är någon speciellt bra skådis. Han gör alldeles säkert sitt bästa här, det är inte dåligt, men det är inte heller bra nog. Ingen skådespelare sticker egentligen ut, det är ett gediget hantverk. Varken mer eller mindre.

Det är ett ganska långsamt tempo, men när det väl händer något så händer det ordentligt och när jag i vanlig ordning googlar så verkar det mesta ligga hyfsat nära sanningen. Det som förstärker den autentiska känslan är att "vanliga" människor har fått en egen tråd. Det är också de berättelserna som berör mig mest. Speciellt när de här personerna får komma till tals på riktigt i eftertexterna och det var egentligen här det blev som mest intressant också.

Filmen är så väldigt mycket för lång, drygt två timmar är den och jag tror den hade tjänat på att klippas ner något. Dock inte den del som handlade om de alldeles vanliga privatpersonerna.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 309 betyg).
IMDb hade den 7,4 i genomsnitt (beräknat på 57 806 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 21 januari 2018

Smakebit på søndag: Vattenänglar

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Efter drygt fyra års uppehåll är det dags att plocka upp serien om Malin Fors igen. De där böckerna av Mons Kallentoft där de dödas röster är ganska högljudda. Vattenänglar är sjätte delen och än så länge tycker jag nog att anderösterna har hållit en ganska låg profil. Tack och lov. Det var väl mest på grund av dem som jag tröttnade lite. Och kanske lite beroende på Malin själv. Hon är inte direkt någon sympatisk figur och jag kan inte påstå att jag gillar henne, men hon har min sympati.

Min smakebit är från sida 228.
Malin kommer gående mot bilen och i det grå förmiddagsljuset ser hon glåmig ut. Bristen på sömn har gett henne svarta ringar under ögonen. och hon stannar, gnuggar sig i ögonen, skakar på huvudet som en blöt hund och Zeke hoppas att hon ska lyckas skaka ur sig allt det hon behöver, men han tvivlar.
    Hon tickar nu. Malin.
    Men kommer hon att explodera?
    Jag hoppas inte det, och vad kan jag göra?
    Prata med henne? men då blir hon vansinnig, sist jag frågade hur hon mådde fräste hon åt mig att sköta mitt.

lördag 20 januari 2018

"När skruven dras åt" av Henry James

Författare: Henry James
Titel: När skruven dras åt
Genre: Skräck
Antal sidor: 151
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The turn of the screw
Översättare: Ola Klingberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 1898 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 januari 2018




Första meningen: Visst hade historien hållit oss i spänning kring brasan, men förutom den självklara iakttagelsen att den var för kuslig, vilket ju en egendomlig historia som berättas i ett gammalt hus på julafton faktiskt ska vara, minns jag ingen särskild reaktion - inte förrån någon råkade påpeka att han aldrig tidigare hört talas om att en sådan hemsökelse drabbat ett barn.

Baksidetext
En ung kvinna börjar arbeta som guvernant på det ensliga godset Bly utanför London. Där möts hon av de två föräldralösa barn hon ska ta hand om, en tvetydig husföreståndarinna och en iskall, övernaturlig stämning. Snart börjar ett par egendomliga gestalter dyka upp oanmälda och en krypande fasa tar både guvernanten och läsaren i ett allt hårdare grepp.

Min kommentar
Det finns ju ett antal skräckklassiker som man som skräckfantast borde ha läst. När skruven dras åt är en av dem. Därför blev jag ju väldigt glad när jag såg att det hade kommit en nyöversättning och till slut så flyttade den hem till mig. Efter drygt två år som dammsamlande i hyllan så var det äntligen dags att läsa den.

Den här historien börjar precis likadant som otaliga andra som jag har läst från den här tiden; män som samlas och berättar spökhistorier för varandra. Här fanns visserligen ett par kvinnor också, men de åkte visst hem innan den här hemska berättelsen skulle ta sin början. Man får inte heller veta vad någon av berättarna heter, vilket verkar ha varit vanligt.

När jag började läsa så blev jag nästan trollbunden och ville egentligen inte lägga ihop boken och kliva av bussen. Det här tog dock slut efter 20-25 sidor. Ungefär samtidigt som guvernantens egen historia tog vid. Förmodligen beror det på en väldig massa saker, men den främsta anledningen är att det aldrig pratas i klartext. Det fullkomligt öser antydningar över en och eftersom jag inte alls kan relatera till vare sig tankar eller agerande så förstår jag inte vad det är som antyds. Alla de här sakerna var antagligen självklarheter på 1800-talet, men känns helt främmande på 2000-talet. Det mesta överdrivs och överdramatiseras och ingen säger vad den tänker. I mina ögon så är guvernanten och husan två hysteriska fruntimmer som bara går runt och skvallrar.

Den namnlösa guvernanten gör inte något speciellt bra jobb utan ägnar sig kanske mer åt sådant som inte ingår i hennes jobbeskrivning. Hon blir anförtrodd fullständigt ansvar för barnen, men vågar inte ens fråga en 10-åring varför han blev relegerad. I stället fantiserar hon och husan ihop något. Guvernanten är så självgod och vansinnigt nedlåtande mot husan, kanske var guvernant snäppet högre än husa. Klasskillnader verkar vara en viktig ingrediens här. Hennes (guvernantens alltså, det är så jobbigt när folk inte har namn) känslor för och behandling av de oerhört vackra, underbara och fantastiska barnen känns väldigt märkliga och ger mig kalla kårar. Hon, guvernanten, är fullkomligt genomosympatisk.

Det som gör den här historien lite läskig är att det är helt öppet om spökena faktiskt finns eller om det bara är guvernanten som är galen. Om jag någon gång tvekade så blev jag helt säker när jag kom till slutet. Detta är tydligen en fråga som fortfarande är brännhet. Jag kan inte alls hålla med Ola Larsmo på DN, som är blurbad på omslaget, om att detta skulle vara världens bästa spökhistoria. En gång var den säkert det och jag har inga svårigheter att se att den skrämde slag på folk för hundra år sedan, men nu? Nej, inte så mycket.

Boktipsets estimerade betyg var 2,8 och genomsnittet 3,1 (beräknat på 201 betyg).
Goodreads hade den 3,45 i genomsnitt (beräknat på 69 965 betyg).
Jag ger den 3,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om När skruven dras åt: Endast e-böcker, Annikas litteratur- och kulturblogg och Stringhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.