måndag 18 mars 2024

Film: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2018)

Titel: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Originaltitel: The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society
Genre: Drama
Regissör: Mike Newell
Manus: Don Roos, Kevin Hood, Thomas Bezucha, Mary Ann Shaffer (bok)
Skådespelare: Lily James, Michiel Huisman, Katherine Parkinson, Penelope Wilton, Tom Courtenay
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: Storbritannien, Frankrike, USA
Längd: 118 min
Serie: -
Såg den på TV4 Play 22 februari 2024


Handling
Den frisinnade författaren Juliet Ashton bildar ett livsförändrande band med det förtjusande och excentriska Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, när hon bestämmer sig för att skriva om bokklubben de bildade under ockupationen av Guernsey under andra världskriget.

Min kommentar
Länge har jag haft planer på att se Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Bara titeln gjorde den ju lockande, men jag ville gärna läsa boken först. Boken tog jag med i min Boktolva i år och i början av februari läste jag den äntligen. Sedan, när jag var sjukskriven i en vecka och bara kunde ligga i soffan, så tyckte jag det var lämpligt att se filmen också.

Detta är en bok som passar utmärkt att göra om till film. I det stora hela har de gjort det väldigt bra. Lite orättvist så jämförs ju bok och film, oavsett om jag vill det eller ej. Jag är helt klart inte glad i alla ändringar de har gjort. Speciellt inte den med Juliet och hennes relation med Mark. En del av hennes starka personlighet gick förlorad där, tycker jag.

Tyvärr så verkar inte inspelningen ha gjorts på Guernsey, så de vackra vyerna är inte därifrån. I stället är det tydligen Devon och Cornwall vi får se. Jag vill ändå, fortfarande, åka till Guernsey. Och ja, till Devon och Cornwall också.

En annan förändring de har gjort är dessvärre att plocka bort det mesta av det mörka. Det som var mest berörande. Dock kände jag att den tog betydligt styggare än vad jag hade förväntat mig. Krigsbilderna blev en tragisk påminnelse om att människor har det precis så så där. Just nu.

Ibland är det faktiskt skönt att se en film utan superhjältar och/eller katastrofer. Bara vanliga människor, i krigets vardag och i efterdyningar, som försöker överleva så gott det går. En bra grej är att Elizabeths förträfflighet var nedtonad. Nu blev hon mer som en vanlig människa. Men lite mer Isola hade inte alls gjort ont. I boken var hon en frisk fläkt.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap får en fyra i betyg. Jag är helt säker på att det är vad jag hade tyckt om den, om jag inte hade läst boken. Den är mysig, charmig och får mig ändå att må bra. En fin historia, utan tvekan.


Letterboxd hade den 3,4 i genomsnitt (beräknat på 49 521 betyg).
IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 52k betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
SpännandeTråkig
KlurigFörutsägbar
TrovärdigOsannolik
Snyggt fotoRolig
RomantiskFör lång
SorgligFör kort
FartfylldLångsam

söndag 17 mars 2024

Smakebit på søndag: Dubbelliv

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som "drivs" av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det har varit en del vårkänsla de senaste dagarna. Temperaturen har krupit över tio grader, men tyvärr så sammanfaller det aldrig med solsken. Verkar det som. Prognosen säger dock att det kan bli minusgrader nästa vecka. Inte många och inte länge, men ändå.

Just nu läser jag Dubbelliv av Flynn Berry, som väl ska betraktas som en thriller. För nästan exakt sex år sedan läste jag hennes debut och den gillade jag. Mycket. Förväntningarna är därför ganska höga på denna, men jag försöker att ta ner dem lite.

Min smakebit är från sida 149:
Jag väntar på Alice utanför en liten tågstation i Sussex med väskan vid fötterna och en flaska vin jag köpte på Waterloo Station. Några dagar efter gallerivisningen bjöd hon in mig till Ashdown över helgen.
    "Ledsen att jag är sen", säger hon och kommer fram för att hjälpa mig med sakerna. Luften är sval här ute på landet, och hon är klädd i en blå och gräddvit kofta med träknappar.
    Jag stoppar ner boken jag läser och följer efter henne till bilen. Stella skäller i baksätet och jag vänder mig om för att klappa henne. När Alice stannar vid en korsning fylls bilen av blinkerns tickande. "Vilka är det mer som är här?"
    "Mina föräldrar, fyra av deras vänner, mina kusiner och någon gubbe från mammas jobb som hon råkade bjuda in av misstag."

lördag 16 mars 2024

Bok: Döda lejon av Mick Herron

Författare: Mick Herron
Titel: Döda lejon
Genre: Thriller
Antal sidor: 368
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Dead lions
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: Slough House 2
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2021
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 februari 2024




Första meningen: Det hade uppstått ett elfel i Swindon, så den sydgående tågtrafiken stannade helt.

Baksidetext
De missanpassade MI5-agenterna i Slough House kallas in för att skydda en besökande rysk oligark som man hoppas kunna rekrytera till den brittiska säkerhetstjänsten. Men samtidigt som två agenter skickas i väg på detta simpla jobb hittas en äldre spion död på en buss utanför Oxford, långt från sitt vanliga revir. Mannen är Dickie Bow, aktiv under kalla kriget.

Chefen för Slough House, den hetlevrade Jackson Lamb, är övertygad om att Dickie Bow blev mördad. Och när agenterna börjar gräva i sin fallna kamrats förflutna upptäcker de en dunkel triangel av hemligheter som tycks leda till en viss Alexander Popov.

Är han ett sovjetiskt spöke? Eller världens just nu farligaste man? Hur många fler ska behöva dö för att de välbevarade hemligheterna ska skyddas?

Min kommentar
Det var inte ens två år sedan jag läste första delen i den här serien, ändå plockade jag med Döda lejon, som är andra boken, i min Finish That Series-utmaning. Kanske säger det en del om hur mycket jag gillade de slöa hästarna.

Spionthrillers är egentligen inte något som brukar passa mig speciellt bra, men de här böckerna är mer åt deckarhållet. Fokus ligger i alla fall på problemlösning och det kan ju inte jag motstå. Det vore verkligen hemskt om MI5 har en sådan här avstjälpningsplats för "misslyckade" spioner. Jag ser det ändå som fullt möjligt.

Intrigen är komplicerad. Inget är som man tror. Eller, det är snarare så att man inte vet vad man ska tro. Under läsningens gång så börjar jag känna det som att jag har varit väldigt naiv det senaste decenniet. Den här boken kom 2013 och redan då tycks det ha varit klart och tydligt för alla (många) vart Ryssland var på väg. Det har hänt vid många tillfällen nu, när jag läst/sett något äldre att det verkar ha varit uppenbart.

Karaktärerna är egentligen förhållandevis få, för att vara en spionthriller, och speciellt de slöa hästarna är lätta att tycka om. Alla på sitt eget vis. Till och med Jackson Lamb. Han låter som att han inte bryr sig om någon/något, men Gud nåde den som ger sig på hans undersåtar. Det är ett nöje som är förbehållet endast honom själv. Men nu undrar jag ju om någon av de slöa hästarna verkligen måste dö i varenda bok. Nu är ju detta bara andra boken, men i den här takten finns det snart inga kvar av de som var där från början. Och det vore ju synd.

Det byts POV väldigt ofta. Även inom samma kapitel (som alla för övrigt är mycket långa). Jag har inga större problem att hänga med i bytena. De är ändå ganska tydliga. Mot slutet blir det nästan bara snabba ögonblicksbilder från de olika trådarna. Det är lite jobbigt. Men bara för att jag ju vill veta vad som händer i den tråd som lämnas. Å andra sidan så vill jag ju veta hur det går i den jag hoppar till också.

Döda lejon är mycket grabbig humor. Och ironi. Det gillar jag. Till och med samhällskritiken dryper av cynism. Översättningen av de här böckerna har inte gått snabbt, minst sagt. Det har kommit åtta (8!) delar, plus fem noveller (eller kortromaner). Jag hoppas verkligen att de fortsätter att översättas. Tills vidare får jag hålla till godo med andra säsongen av TV-serien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 4,09 i genomsnitt (beräknat på 23 184 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännandeFörutsägbar
BladvändareKlurigLäskig
LångsamTempofylldIntetsägande
DetaljrikFåordigNagelbitare
MysigSorglig
MåbrabokTankeväckandeRolig
RörigGenomtänktMörk

Andra som bloggat om Döda lejon: Bokhyllan i pepparkakshuset, Bokdamen (engelsk upplaga) och DAST Magazine

fredag 15 mars 2024

Tag: One more chapter

Den här hittade jag på Instagram och om jag minns rätt så var det hos @enboknagrakopparte

Korta eller långa kapitel
Definitivt korta kapitel. Det går så mycket fortare att läsa, känns det som. Det känns som att drivet blir bättre också och med tanke på mitt svar längre ner här så är valet självklart.

Kapitelnummer eller namn
Helt oväsentligt, bara det är något som markerar ett nytt kapitel. Då blir det också mycket enklare att hoppa i e-boken när man parallelläser fysisk bok/e-bok.

Flera eller ett perspektiv
Det här är ju en svår fråga för allt beror ju på utförandet. Om det är bra gjort (vilket inte många författare klarar, enligt mig, men @mattiasedvardssonforf är ett lysande på exempel på någon som har förmågan) så är det intressant med flera perspektiv. Samtidigt tycker jag om att höra allt från en enda person också.

Sluta mitt i kapitel eller läsa klart
Det här hänger ju lite ihop med svaret på den första frågan. Jag läser allra helst klart ett kapitel innan jag lägger ifrån mig boken. Det här ställer ju till det ibland, när jag läser på bussen och det är långa kapitel. Då måste jag sluta läsa långt innan jag egentligen skulle behöva.

Kolla innan hur långt nästa kapitel ska bli
Om jag läser en pappersbok och inte har obegränsat med tid för läsningen så kollar jag ofta hur långt nästa kapitel är. Annars inte.

Bokmärke, hundöron och bokomslag
Bokomslag tar jag av när jag läser boken. Det är så lätt att det går sönder, tycker jag, och det vill jag inte eftersom det är det som syns när boken står i hyllan. Hundöron är en styggelse och jag använder självklart alltid bokmärke.

Hur länge har du stannat uppe för bara ett kapitel till?
Det händer nästan aldrig och bara om jag är i slutet av boken. När jag liksom känner att jag bara måste läsa ut den innan jag släcker lampan. I så fall kan det bli någon timme.

torsdag 14 mars 2024

Hett i hyllan #448

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Nu tar vi ett ganska stort kliv och hamnar i bokrean 2021 och där håller vi ett tag.
Jag ljuger ibland av Alice Feeney hade jag hört så mycket bra om att jag bara var tvungen att köpa den.

För bara någon vecka sedan så läste jag Alice Feeneys nästa bok (av någon anledning så hade jag glömt att jag ville läsa den här äldre först) och man kan väl lugnt säga att jag inte direkt blev mindre sugen på att läsa den här boken. Jag får intrycket att berättaren är en som ligger i koma och det kan ju inte höra till vanligheterna. Kanske är det en opålitlig berättare här. Också. Det brukar jag gilla.

Så här står det på baksidan:
Det finns tre saker du bör veta om mig: Jag ligger i koma. Min man älskar mig inte längre. Jag ljuger ibland.

Amber Reynolds ligger i koma. Hon har inget minne av hur hon hamnade på sjukhus, men hon vet att det inte var någon olycka. Livrädd, och fångad i sin egen kropp, försöker hon pussla ihop minnena av vad som hände veckan innan. Amber har insett att hon har en make som inte längre älskar henne, en syster som döljer en mörk hemlighet och ett ex som inte kan släppa taget. Någon av dem ljuger, men kan Amber lista ut vem? Och kan hon tvinga sig själv att vakna upp innan det är försent?
Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.