fredag 20 oktober 2017

Helgfrågan v 42 (19 - 22 oktober)

Helgen närmar sig med stormsteg och då är det så klart tid för Mias Helgfrågan. Det är en bra start.

Veckans fråga är: Vad tycker du en bra recension ska innehålla?

Egentligen så har jag inte speciellt höga "krav" på recensioner, men jag vill väldigt gärna veta varför recensenten gillade/inte gilllade. Ett simpelt "den var bra" eller "den var dålig" räcker inte för mig. Det har hänt flera gånger att jag har läst en negativ recension och ändå blivit lockad, eftersom det som den här personen inte gillade är precis vad jag går igång på. Och tvärtom, givetvis.

Ett sifferbetyg vill jag gärna se också, speciellt om det handlar om en bok som jag ännu inte har läst, men som jag förmodligen kommer att läsa. Då vill jag inte veta något alls om själva innehållet eller hur det har tolkats, jag vill bilda mig en egen, förutsättningslös, uppfattning när det är dags.

torsdag 19 oktober 2017

Hett i hyllan #114

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det är vår 2014.
För snart sex år sedan läste jag den svenska fantasyn Ondvinter av Anders Björkelid och även om jag nu inte var helt lyrisk så tyckte jag att den var tillräckligt bra för att fortsätta läsa. För naturligtvis är ju detta en serie. Berättelsen om Blodet består av fyra böcker.

Jag lyckades få tag i de två efterföljande delarna (Eldbärare och Förbundsbryterskan) då i mars 2014, men av någon anledning läste jag dem inte. Sedan tyckte jag att jag ju kunde ha med serien i min avsluta-serier utmaning, men då saknade jag ju sista delen, som visade sig vara inte helt lätt att hitta. Till slut lyckades jag hitta den på årets bokrea, men den får inte vara med här. Den är ju inte hyllvärmare. Än.

Nu har jag skrivit upp serien på långa listan inför nästa års Finish That Series Challenge. Vi får väl se om den får vara kvar där.

Vad serien handlar om? Jo...
Tvillingarna Wulf och Sunia lever ett fridfullt, men slitsamt liv på en gård, tillsammans med sin far. En helt vanlig dag när Wulf och Sunia är ute och jagar så fångar de en vessla. De tror i alal fall att det är en vessla, men det är en förklädd vätte. Vätten lyckas övertala tvillingarna att låta honom gå och i gengäld ger han dem en gåva, något som verkar vara en dikt.

Mysteriet tätnar och främlingen som kommer till gården för att tala med deras far, på ett främmande språk, spär på det ytterligare. Frågorna blir fler och fler och tvillingarnas kamp mot Kylan som tränger in i människornas själar och fryser hela världen kan ta sin början.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 18 oktober 2017

"Oceanen vid vägens slut" av Neil Gaiman

Författare: Neil Gaiman
Titel: Oceanen vid vägens slut
Genre: Fantasy
Antal sidor: 219
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The ocean at the end of the lane
Översättare: Kristoffer Leandoer
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 oktober 2017




Första meningen: Jag hade svart kostym och vit skjorta, svart slips och nyputsade glänsande svarta skor: kläder som jag i vanliga fall kände mig obekväm i, som om jag hade på mig en stulen uniform, eller klätt ut mig till vuxen.

Baksidetext
En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.

Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann. Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar - både barnets fantastiska och de verkliga - förändrades för alltid.

Min kommentar
Jag har hört så otroligt mycket om Neil Gaiman, nästan bara bra saker. Till slut så blev nyfikenheten för stor och den här boken slank ner i varukorgen på bokrean 2015. Sedan blev den stående där och jag fortsatte höra bra saker om Neil Gaiman. I år tog jag med Oceanen vid vägens slut på min boktolva, så den helt säkert skulle bli läst.

Det här blir inte på något sätt ett inlägg som är lätt att skriva. Jag tror att det är bra om man inte vet för mycket om den här boken när man läser den. Om det nu mot förmodan skulle finnas någon kvar som inte har läst den. Jag hade i alla fall ingen som helst aning om vad jag hade att förvänta mig. Överraskningen var total. Lite som ett hårt slag i huvudet. Fast på ett fint sätt.

Jag brukar ha svårt för barn som berättare, men det är inget som jag ens funderar över här. Precis så här var det, i alla fall när jag var liten. Det handlar lite om barndomens magi, när inget var underligt, knappt fick en att lyfta på ögonbrynet. Allt gick under kontot "magiskt" och bara accepterades. Jag kan verkligen känna igen mig i denna namnlösa pojke.

Pojkens föräldrar stämmer ganska bra med hur det var på 70-talet, man fick helt enkelt, oftast, klara sig själv. Och det gjorde man också. Nu var den här pojkens föräldrar lite värre än genomsnittet, men ändå. Det hindrar mig inte från att bli ledsen över deras sätt att se på, till exempel, husdjur.

Berättelsen är en magisk saga, sedd genom en vuxen mans barnögon. Det är barnets lite obegripliga och förvanskade minnen, som med en vuxens ögon får en annan innebörd. Jag saknar nog barnets sett att se på saker och ting. Lite.

Det är stämningsfullt, lågmält och känns nästan lite mysigt, trots alla hemskheter som händer. En scen (den med masken och foten, för dig som har läst) fick mig att vrida mig lika mycket som masken. Så äckligt. Det där kommer att leva kvar hos mig väldigt länge. Precis som mycket annat.

Boken är underlig, minst sagt, men inte alls på något dåligt sätt. Jag är i alla fall trollbunden. Den är tydligen kategoriserad som fantasy, men jag skulle nästan rösta mer på skräck. Eller saga. Med skräck. I Sverige har den av någon anledning klassats som ungdomsbok (tonår), men jag tycker nog inte att den är det. I så fall inte bara det. Enligt författaren själv så är det en vuxenbok.

Det är imponerande att få ihop en sådan här berättelse på så få sidor. Ett tips till andra, mer långrandiga, författare kanske. Det kommer definitivt att bli mer Gaiman för mig.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,7 (beräknat på 270 betyg).
Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 343 794 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Oceanen vid vägens slut: C.R.M. Nilsson, Bokhyllan och aldrig bara ord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 17 oktober 2017

Veckans topplista: Svenska samtida romaner

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Svenska samtida romaner.

En "genre" jag har otroligt svårt att förstå. Alltså inte förstå vad jag läser, utan exakt vad den är. Samtida är ju lite... flyktigt, eller vad man ska säga. Även gamla klassisker var ju en gång samtida. Inte heller blir jag klokare när jag försöker reda ut det genom att titta på olika webbutiker.

Jag gör ändå ett litet försök och då har jag valt de böcker som jag personligen kallar för drama, som är ungefär samtida med mig (när jag var ung eller nu) och som jag har läst de senaste åren. Och som jag har gillat, naturligtvis.

1. En nästan sann historia av Mattias Edvardsson, jag tror att den här kan vara vad många kallar för aka-porr..
2. Boel och Oscar av Josefine Sundström, en riktigt bra bok om att göra upp med sitt förflutna.
3. När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, något så ovanligt som en bok som fokuserar på brottets utövare, dennes familj och hur det påverkar dem.
4. Norrlands svårmod av Therése Söderlind, en mystisk och mörk bok, om hur illa det kan gå om man inte pratar med varandra.
5. Radhusdisco av Morgan Larsson, en fantastisk skildring av hur det var att vara barn på 70-talet.

måndag 16 oktober 2017

TV-serie: Narcos - Säsong 2

Titel: Narcos
Originaltitel: Narcos
Genre: Drama
Skapad av: Carlo Bernard, Chris Brancato, Doug Miro
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Pedro Pascal, Wagner Moura, Boyd Holbrook, Paulina Gaitan, Raúl Méndez
Premiär: 2016-09-02
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på Netflix oktober 2017




Handling
Pablo Escobar regerar enväldigt kokainvärlden. vägen till toppen kantas av döda kroppar men inget eller ingen står i vägen när Pablo som håller ett järngrepp om det vita pulvret samtidigt som han är en öm familjefar. Men starka krafter försöker störta honom och till slut jagas han av bade armén och amerikanska DEA och alla vill se honom död.

Min kommentar
I somras tittade jag på första säsongen av Narcos, som var i stort sett fantastisk. När den var färdigsedd så upptäckte jag att det fanns ytterligare två säsonger, men jag orkar väldigt sällan se mer av samma serie. Oftast brukar det gå ganska lång tid mellan. Så icke här. Det gick inte längre att motstå.

Faktum är att jag nästan skulle kunna kopiera allt jag skrev om första säsongen. Det mesta gäller fortfarande. De som ska prata spanska gör det, de som ska prata engelska gör det. De inklippta autentiska bilderna/filmerna gör att verkligheten slår en i huvudet. Speciellt klippet med Escobars mamma är helt sjukt och jag kan nog förstå lite hur Pablo blev som han blev.

Jakten på Escobar intensifieras, gangsters går ihop med andra gangsters, polisen går ihop med gangsters och rent generellt så är det alla mot alla. Ingen kan lite på någon. Det här ställer frågan om ändamål som helgar medlen på sin spets. Jag förstår polisernas frustration och jag kan förstå att vissa gjorde som de gjorde. Men jag tycker det är fel.

Escobar har väldigt tydliga psykopatiska drag, vågar jag nog drista mig att påstå. Ett tag var jag rädd för att han skulle döda sin egen far. Det hade dock varit betydligt lättare att avsky honom om han hade varit fullständigt genomrutten. När han är med sin fru eller sina barn så är han som vilken människa som helst. Jag tycker filmmakarna har gjort ett bra jobb här. Framför allt så gör Wagner Moura, som spelar Escobar, ett helt osannolikt bra jobb.

Jag har svårt att förstå att det mesta av detta faktiskt har hänt och jag blir så sjukt imponerad av de här modiga människorna som vågade gå emot Escobar. Jag tror inte att det kommer att dröja så länge innan jag ser tredje säsongen också. Det ska bli oerhört intressant att se vad som händer nu.

Säsongsavslutning: [spoiler]Escobar skjuts ihjäl, Moncada flyr till USA och ges sken av att sätta dit Peña. Tata ber om hjälp från Cali-kartellen, men i stället får hon veta att de vill ha allt hon har. Peña sitter i förhör i vad han tror är internutredning. Sedan får han frågan vad han känner till om Cali-kartellen. De som verkar ha tagit över efter Escobar. Jakten på Escobar har inte hjälpt ett dugg. Snarare tvärtom. Kokainimporten har ökat.[/spoiler]



TV-serier.nu hade säsongen 4,7 i genomsnitt.
IMDb hade hela serien 8,9 i genomsnitt (beräknat på 214 311 betyg).
Jag ger säsongen 4,0.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Our brand is crisis

Titel: Our brand is crisis
Originaltitel: Our brand is crisis
Genre: Drama
Regissör: David Gordon Green
Manus: Peter Straughan
Skådespelare: Sandra Bullock, Billy Bob Thornton, Anthony Mackie, Joaquim de Almeida, Ann Dowd
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på C More 30 september 2017





Handling
Den härdade amerikanska politiska konsulten Jane Bodine tar ett konsultjobb hos en boliviansk presidentkandidat. Väl där visar det sig att hennes ärkefiende Pat Candy har tagit jobbet som konsult åt hennes kandidats största utmanare.

Min kommentar
Vi hade egentligen bestämt oss för en annan film (en med Tom Hanks), men när vi råkade se vilka filmer vi lagt i vår kom-ihåg-lista så bytte vi på stående fot till denna. Den enda anledningen var Sandra Bullock. Det var ju så väldigt längesedan vi såg något med henne.

Följaktligen så visste vi inte alls vad filmen handlade om, men vi trodde ju på att det var en komedi. Det var ju det som stod där. Med tanke på att filmen handlar om ett presidentval i Bolivia, där amerikaner tydligen kände sig manade att hjälpa till, så blev det inte så muntert. Jag är dock rädd för att det ligger en hel del sanning i hur det kan gå till. Faktum är att Our brand is crisis påminner lite om Wag the dog. Temamässigt. Visst blir det en del fniss, men komedi? Nej, det är falsk marknadsföring. Eller kanske inte helt och hållet. Det är antagligen meningen att detta ska vara satir, men jag måste nog säga att de tyvärr missar målet sju gånger av tio. Ungefär.

Sandra Bullock är precis lika bra som vanligt. Jag tror hon kan spela vilken roll som helst och vara övertygande. Billy Bob Thornton är precis lika sytlig (och då menar jag Borås-versionen av ordet, det vill säga äcklig, sliskig) som han brukar. Kan denna karl överhuvudtaget spela sympatisk? Nåväl, han är i alla fall briljant som otrevlig.

Filmen är intressant och skrämmande. Jag gillar speciellt slutet. Politiska beslut påverkar riktiga människor. Nu i efterhand upptäckte jag att filmen bygger på en dokumentär om valet i Bolivia 2002. Där ser man.

En liten undran här också... Varför i hela friden envisas C More med vit undertext? Inte bara är den vit utan också så liten och tunn att den nästan är omöjlig att se mot ljus bakgrund. I den här filmen blir det dessutom sju resor värre eftersom den engelska översättningen av all spanska hamnade över den svenska. Och den engelska texten var tjock och stor, vilket gjorde att den svenska inte syntes alls. Mina ögon blev oerhört förvirrade över kaoset.



Filmtipsets estimerade betyg var 2 (beräknat på 89 betyg).
IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 16 182 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 15 oktober 2017

Smakebit på søndag: Flykten från Olympo

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I morse påbörjade jag Lisa Hågensens Flykten från Olympo. Det ska vara en dystopisk YA och det ska bli en serie (Purebred) på tre böcker. Jag har tidigare läst henne Hennes ögon blå och tonen i den passade mig väldigt bra, så jag hoppas att den här "låter" ungefär likadant.

Min smakebit är från sida 18 i e-boken.
Olympo är nästan vackert i morgonljuset. Solen stiger i öster, men har ännu inte nått över den gigantiska velodrom som är vår stad. De höga sidorna kallas Kanten, och det är där de rika bor. De riktigt rika bor längst upp och har balkonger lika stora som husen i Botten. Vico bor halvvägs upp på Kanten, men jag har aldrig varit hos honom eller högre än en rad upp, där skolan, sjukhuset, daghemmen, fängelset och dödsfaciliteten ligger.
     Irriterade röster och smällande ytterdörrar tonar bort när jag lämnar gyttret av ruckel och stressade människor och går mot skolan. Morgonen är varm och vinden för med sig en doft av solvarma apelsiner och jord. Ute på odlingen sjunger bönderna och luften ekar av spadtagens rasslande. Jag har verkligen ingen lust att gå till skolan. Det har jag i och för sig aldrig, men alternativet är värre. Det enda som väntar mig är ett freaking skitjobb, det vet jag. Bönderna sjunger inte för att de är glada, de sjunger för att stå ut.

lördag 14 oktober 2017

"Boel och Oscar" av Josefine Sundström

Författare: Josefine Sundström
Titel: Boel och Oscar
Genre: Drama
Antal sidor: 272
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: FORUM
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 oktober 2017




Första meningen: De gick hand i hand.

Baksidetext
De är nyblivna grannar i ett ombyggt bankpalats från sekelskiftet, den ene är 90 år gammal, en före detta arkitekt som har bott i huset sedan han själv ritade om det. Den andra är en blond 30-årig före detta gallerist, nyss hemkommen från en längre utlandsresa. De borde inte ha något gemensamt.

Eller?

Båda bär de på ouppklarad skuld, sorg och ilska över hur livet blivit. De lever i ofrivillig ensamhet. Men en vattenläcka i taket gör att de måste ta kontakt. Detta blir upptakten till en oväntad vänskap, och snart har deras påverkan på varandra blivit genomgripande.

Min kommentar
Den här boken har stått i min hylla i vad som känns som evigheter. Varför jag egentligen köpte den på bokrean 2014 är höljt i dunkel. Förmodligen har det något att göra med att jag blev nyfiken på Josefine Sundström som författare. Och naturligtvis att Lotten the Influencer (länk nedan) gillade hennes debut. Eftersom den förblivit oläst så länge så tog jag med den i min boktolva i år, då skulle den ju äntligen bli läst.

Jag vet egentligen inte vad det är som gör att jag gillar den här boken, trots att den egentligen inte alls låter som något för mig. Allergisk, som jag är, mot sentimentalitet och gråtmildhet så var jag väldigt skeptisk, men helt ärligt så reagerar jag inte alls på något sådant. Det här känns så äkta, varmt och inkännande. Visst är det ibland många detaljer, men jag tycker det passar i den här historien. Tempot är väldigt lågt, eller snarare behagligt, och jag får liksom tid att tänka efter och känna.

Trots att jag inte alls kan relatera till Boel, jag har alltid haft svårt för sticka-huvudet-i-sanden mentaliteten som hon har, men på något sätt så kan jag ändå sympatisera med henne. Oscar har jag nog lite lättare att förstå och jag hade gärna haft honom som granne.

För mig är det här en bok om att göra upp med det förflutna och det viktiga i att göra precis det. Och att man inte ska vänta för länge, livet kan ta slut i morgon. Det är väldigt få förunnat att hinna ta farväl och säga allt man vill. Jag har själv suttit vid en dödsbädd och det mesta blir smått och trivialt där och då. Man försonas med det mesta när livet håller på att ta slut.

Jag bävade lite för slutet, men det var faktiskt perfekt. Inte för sorgligt och inte för lyckligt. Ungefär som livet självt. Lite förutsägbart (eller väldigt) var det, men det känns inte som att målet var det viktiga i den här berättelsen, utan resan dit.

Det här är vemodigt och lågmält, men helt utan det sötsliskiga och jag blir verkligen berörd av de här människornas öden. Nu vill jag läsa mer av Josefine Sundström.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 137 betyg).
Goodreads hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 50 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Boel och Oscar: Lottens bokblogg, Bloggbohemen och bokkarameller.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 13 oktober 2017

Äntligen!

Jag har ju verkligen försökt att inte köpa så många böcker i år och faktum är att jag tycker jag har lyckats ganska bra. För att livet inte ska bli alltför trist så har jag gett mig tillåtelse att köpa när det är rea. Och nu har det minsann varit Höstyra i en webbutik nära mig...

Av någon väldigt underlig anledning som jag inte alls förstår så har jag varken köpt eller läst en enda bok i M.J. Arlidges serie om Helen Grace. Det är ju helt orimligt. Så nu har jag äntligen köpt Ole dole, som är första delen. För ungefär ett år sedan så läste jag Jenny Colgans bok om det lilla bageriet på strandpromenaden. Sedan dess har jag varit sugen på fortsättningen, Sommar i det lilla bageriet på strandpromenaden. Nu är även den äntligen min. Tyvärr är ju sommaren slut så vi får väl se om den får vänta på rätt årstid.

För tre år sedan kom det en samling noveller utgivna av skrivarkollektivet Fruktan, Stockholms undergång. En del noveller i den var helt fantastiskt bra, resten var "bara" bra. Nu har det minsann kommit en fortsättning, Zonen vi ärvde. Vilken tur att jag behöver ett gäng noveller just nu 😁Tack till Fria Ligan!

torsdag 12 oktober 2017

Hett i hyllan #113

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi har som sagt förflyttat oss vidare från bokrean 2014, men vi är fortfarande i mars samma år.
Det är inte speciellt ofta som jag vinner något, men det händer ju ibland. Den där gången hittade jag en utlottning på Goodreads. Och jag vann. Boken är Du behåller din plats i kön av Martin Wänerholm och består av ett helt gäng korta berättelser som man kan läsa medan man väntar i telefonkö.

Egentligen är ju detta en lysande idé. Hur många gånger har man inte suttit/vankat omkring medan man knappt förflyttar sig framåt i kön? Boken är dessutom så fiffigt ordnad att det finns ett register som utgår från hur många samtal man har före sig i kön. En kort kö: en kort berättelse. En lång kö: en längre berättelse. Det mesta täcks in här.

Jag tror kanske inte att jag kommer att läsa den när jag väntar i telefonkö, då är jag alldeles för otålig och irriterad. Men läsa den måste jag nog göra. Snart.

Så här beskrivs boken på baksidan:
Vad gör du när du hamnar i telefonkö? Eller när det är reklam mitt i filmen på tv? Sitter du bara där och väntar? Eller kanske du är småbarnsförälder som aldrig hinner läsa en hel roman? Då finns den här boken. Med en text för varje liten paus som kan uppstå i ditt liv.

51 korta berättelser om en kråkas innersta önskan, världens konstigaste inbrott, vad som händer när John Blund somnar eller hur dödens chaufförer kör sportbil. Texter med både allvar och glimten i ögat. Från det absurda till barns tankar om döden. Något för alla kan man säga.

Den här boken är sorterad efter hur många samtal du har före dig i telefonkön. Du kan också läsa den i nummer- eller bokstavsordning. Eller utifrån ett tema som till exempel kärlek, längtan eller tåg.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 11 oktober 2017

Från A till Ö: G - Gråt

G - Gråt. En bok som lämnade dig i tårar.
Tårarna slutade inte strömma när du läst den här boken.

Det är inte jätteofta som jag gråter när jag läser, men det händer. Förmodligen hände det oftare förr, som till exempel när jag läste Den långa flykten av Richard Adams. Innan jag kunde ta mig igenom de sista sidorna så fick jag göra ett väldigt långt uppehåll, eftersom det var helt omöjligt att läsa genom tårarna. Men, även den här gången väljer jag i stället en bok som jag har skrivit om här på bloggen. En bok som jag trodde skulle vara (bara) rolig genererade förvånansvärt många tårar.

Bilden är länkad till mitt inlägg.
En man som heter Ove av Fredrik Backman

tisdag 10 oktober 2017

Veckans topplista: Djur

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Djur.

Vad det nu ska betyda. Jag har faktiskt ingen aning om hur jag ska tolka detta, när jag börjar fundera. Ska jag välja böcker som handlar om djur? Ska det vara djur på omslaget? I titeln? Vi får helt enkelt se vad det blir... Hundar, hundar och hundar.

1. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon är den gulligaste boken i den här samlingen. Vilket kanske inte säger så mycket.
2. En hjärtformad ask av Joe Hill innehåller hundar som har lite speciella förmågor.
3. Till offer åt Molok av Åsa Larsson har en och annan hund med i handlingen. Som vanligt.

Och så två lite äldre böcker

4. Väktare av Dean Koontz kan nog vara den mest speciella hund jag har läst om. Läste den tydligen så tidigt som 1991 och det är fortfarande den i särklass bästa bok jag läst av Koontz.
5. Cujo av Stephen King är en helt annan typ av hund. Boken var visserligen otäck, men efter att ha sett filmen så lovade jag mig själv att aldrig någonsin se om den. Det har jag nu inte hållit, men ändå...


måndag 9 oktober 2017

Film: Get out

Titel: Get out
Originaltitel: Get out
Genre: Thriller
Regissör: Jordan Peele
Manus: Jordan Peele
Skådespelare: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford, Caleb Landry Jones
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: USA
Längd: 104 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 22 september 2017



Handling
När en ung, svart man besöker sin vita flickväns, Roses, familjegods inser han snart att hennes familj har lömska avsikter med sin inbjudan.

Till en början tolkar Chris familjens överdrivet tillmötesgående sätt som ett nervöst sätt att hantera dotterns etniskt mixade förhållande. Men en rad märkliga upptäckter under helgen leder honom till en upptäckt han aldrig kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Den här filmen "klämde" jag på många gånger innan jag beställde den. Det som avgjorde saken var att genren var skräck och det väldigt höga betyget på IMDb. Problemet, som jag ser det, är att detta inte alls är någon skräck och mycket riktigt så står det thriller på filmomslaget, vilket nog är mer rättvisande. Även om inte heller det känns helt rätt. Vad den är är nämligen svårt att avgöra. Vad den känns som är en film som försöker vara komedi, thriller, skräck, drama... ja, allt.

Skådespelarna känns som idel okända för mig, i alla fall så är det ingen jag känner igen, eller jo, Catherine Keener, men jag kan inte komma ihåg vad jag sett henne i. Jag tycker de gör ett bra jobb, speciellt Daniel Kaluuya och Allison Williams. De andra spelar nog över, om så bara en aning för vissa. Caleb Landry Jones, däremot, spelar över så jag faktiskt blir lite illa berörd. Det kan också vara så att om jag själv hade stött på en sådan människa så hade jag nog lämnat huset direkt.

Filmen är till en början väldigt bra och jag kände ett visst hopp. Det fanns en stark obehagskänsla och allt kändes lite mystiskt. Jag kunde inte för mitt liv klura ut vad som pågick och vad det var för fel på dem allihop. När avsikterna avslöjades så blev allas roller soklara och här borde allt ha slutat. Tyvärr så fortsätter det ett bra tag till och det känns mer som en transportsträcka till det förutsägbara slutet. Den tappar väldigt mycket när mystiken försvinner.

Det är mycket som känns ologiskt och lite krystat. Jag är speciellt skeptisk till hur hypnosen fungerar och renligheten vid ett specifikt tillfälle. Jag får känslan att filmen vill förmedla något, men vad det skulle vara går inte alls fram till mig.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 881 betyg).
IMDb hade den 7,8 i genomsnitt (beräknat på 179 629 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 8 oktober 2017

Smakebit på søndag: En hemlig plats

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Tana French var jag beredd att ge upp efter att jag läst den första boken i Dublin Murder Squad. Andra bokbloggare lyckades övertyga mig om att ge henne en andra chans. Det är jag väldigt glad för nu. En hemlig plats är femte delen i den här serien, som egentligen inte är en vanlig serie. En bifigur i en bok blir huvudperson i en annan, ett bra grepp tycker jag.

En hemlig plats utspelar sig till största delen på en internatskola, där ett mord har begåtts. Chris Harper, som nämns i smakbiten, har varit död i ett år när boken börjar, men vartannat kapitel är från "då" och jag gissar att den tråden leder fram till mordet, som utreds i de andra kapitlen.

Min smakebit är från sida 239.
Valentindansen. Tvåhundra treor och fyror från Kilda's och Colm's - rakade och vaxade och noppade, noggrannt insmorda med tiotals substanser i alla tänkbara färger och former, uppklädda i sina ångestladdade finkläder och höga som hus på hormoner och lukten av tvåhundra olika kroppssprejer - inklämda i Kilda's gymnastiksal. Mobilskärmar guppar och blinkar som blåvita eldflugor bland alla människor, medan alla filmar varandra som filmar varandra. Chris Harper är mitt i stimmet: han i den röda skjortan, som skrattar och kastar sig axel mot axel mot sina kompisar för att fånga tjejernas uppmärksamhet. Han har tre månader, en vecka och en dag kvar att leva.

lördag 7 oktober 2017

"Den gränslöse" av Jussi Adler-Olsen

Författare: Jussi Adler-Olsen
Titel: Den gränslöse
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 493
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Den grænseløse
Översättare: Leif Jacobsen
Serie: Avdelning Q 6
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 september 2017




Första meningen: Hon såg grå nyanser överallt.

Baksidetext
En telefonsignal skär genom källaren i Köpenhamns polishus och väcker kriminalinspektör Carl Mørck från den sedvanliga morgonluren med fötterna på skrivbordet. När Carl förstår att kollegan från Bornholm vill ha Avdelning Q:s hjälp med ett gammalt hopplöst fall blir han genast avvisande. I andra änden av tråden läggs luren tyst på. Några få timmar senare står det klart att konsekvenserna av Carls kallsinnighet varit katastrofala.

Tillsammans med kollegorna Assad, Rose och Gordon dras Carl in i utredningen av en sjutton år gammal tragedi. En ung livsglad kvinna försvann från en folkhögskola på Bornholm och hittades död hängande i ett träd några kilometer därifrån. För den skeptiskt lagde Carl blir det mystiska fallet särskilt svårt att finna reda i. Efterforskningarna leder till en soldyrkande sekt på Öland och en manipulatör med järnvilja som inte skyr några medel för att skydda sig själv och de sina.

Min kommentar
Jag började läsa den här serien för drygt tre år sedan och då slukade jag dem i ganska snabb takt. Tyvärr tyckte jag att böckerna tappade lite för varje del. Eftersom första boken började på så hög nivå så gjorde det inte så väldigt mycket. Förrän jag läste den femte, som jag upplevde som omständlig och lite trist. Kanske är det därför som denna sjätte del har blivit stående oläst i över två år. I min fortsatta satsning på att läsa ikapp serier så har nu turen äntligen kommit till denna.

Den gränslöse består av tre olika trådar, kan man nog säga. Det börjar 1997, på Bornholm, med något som verkar vara en smitningsolycka. En annan tråd tar sin början 2013 i London, för att sedan fortsätta på Öland. Givetvis finns det då ju en tråd som utspelar sig i nutid också. Den skiftar miljö mellan Köpenhamn, Bornholm och Öland. Mestadels på Bornholm, vilket jag gillar. Jag har aldrig varit där, men den där lilla ön har lockat mig i många år nu. Vanligtvis brukar jag störa mig på olika trådar som ofta göra en historia hoppig. Så icke här. Jag måste säga att Jussi Adler-Olsen sköter detta föredömligt.

Antalet karaktärer är helt osannolikt många, men inte ens där får jag problem. Kanske beror det på att jag ju känner huvudpersonerna sedan gammalt. Carl är en väldigt underlig person (vilket ju faktiskt gäller alla på avdelning Q), mestadels är han en butter och bitter man som gärna inte gör något alls. Men när han får ett fall så blir han som en pitbull och vägrar släppa taget. Han är en alldeles utomordentlig utredare. Assad är lika mystisk som vanligt, även om det börjar komma fram en del hemligheter. En hjälte är han i alla fall. Rose är... Rose. Bara lite mer mystisk än tidigare. Om det är möjligt. Gordon kan nog bli ett intressant tillskott. Passar gör han i alla fall. Jag gillar verkligen samspelet mellan de udda figurerna på avdelning Q. Jag skulle trivas där.

Jussi Adler-Olsen utforskar det mänskliga, den mörka delen, så även i Den gränslöse. Man skulle kortfattat kunna säga att den handlar om vad människor tror på, här mestadels åt new age-hållet och sekter. Fanatiker av alla sorter har alltid skrämt mig, de är otäcka. Insprängt mitt i allt mumbojumbo kommer en väldigt intressant "diskussion" om teologi. De tio sidorna fick mig att bli så nyfiken att jag kände ett stort behov av att googla. Det har jag inte gjort än, men det kommer jag förmodligen att göra.

Personligen tycker jag att detta är en av de bättre i serien. Det kan bero på att det känns som att Carl, Assad och Rose får mer plats här. Återigen blir deras små skärmytslingar roliga små episoder och jag kan inte låta bli att fnissa. det gamla fallet där Carl och Hardy blev skjutna återkommer och jag kan nog tycka att det är dags att avsluta det nu. Tyvärr är boken på tok för lång och utdragen. Jag skulle tro att jag inte hade haft några problem att hitta runt hundra sidor som hade kunnat tas bort.

Nu har det ju kommit ännu en del i den här serien och den står redan här i hyllan. Förhoppningsvis ska det inte gå två år innan jag läser den.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 221 betyg).
Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 7 355 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Den gränslöse: Bokdamen, Carolina läser och Nilmas bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 6 oktober 2017

Hegfrågan v 40 (5 - 8 oktober)

Helgen närmar sig med stormsteg och då är det så klart tid för Mias Helgfrågan. Det är en bra start.

Veckans fråga är: Vad tycker ni om valet av Nobelpristagare 2017? Kan ni tänka er att läsa något av denna författare? Var det någon annan du hellre sett fått priset?

Jag är egentligen måttligt intresserad av Nobelpriset i litteratur. De senaste åren tycker jag att det har verkat gå ut på att välja någon som har en så smal målgrupp som möjligt (alltså inte läses av så många) och gärna så konstig som möjligt (alltså obegriplig). Så jag är nog diskvalificerad att uttala mig om det valet överhuvudtaget 😳

Just Kazuo Ishiguro har jag faktiskt funderat på att läsa något av. Främst för att jag för ganska många år sedan såg en film, Never let me go, som bygger på en av hans böcker. Den var väldigt speciell på ett bra sätt och jag blev nyfiken.

torsdag 5 oktober 2017

Hett i hyllan #112

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Sista boken från den egentliga bokrean 2014. Det ska bli oerhört skönt att komma vidare nu...
Sharon Bolton har ju blivit något av en favorit för mig, så mycket att jag kände mig manad att även köpa hennes "gamla" böcker. Ond skörd är hennes andra (även hennes första står här oläst och även den har varit med i Hett i hyllan).

Visst är det lite underligt att man kan ståta med två olästa av en favoritförfattare? Det skulle ju vara intressant att se hur hon skrev i början av sin karriär. Men nej, böckerna bara står där och blänger på mig. Nu känner jag faktiskt att jag nog får ta och läsa i alla fall en av dem. Hur svårt kan det vara?

Om man ska gå efter baksidetexten så låter ju det här intressant:
Tolvåriga Tom och hans familj är nyinflyttade i en liten stad som ligger på toppen av heden. Snart börjar Tom att höra röster, och se en mystisk flicka smyga omkring vid kyrkogården.

Psykiatrikern Evi försöker behandla en ung kvinna som plågas av sin lilla dotters försvinnande. En stor brand ödelade deras hem men fortfarande två år senare är hon övertygad om att dottern har överlevt.

Harry är stadens nya präst/kyrkoherde. Snabbt lär han känna byborna. Men en serie ovanliga händelser kring kyrkan tyder på att han kanske inte välkomnas av alla bybor, och att den lilla staden ruvar på en fruktansvärd hemlighet.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 4 oktober 2017

Månadsbokslut september 2017

Antal lästa böcker i september 2017: 7

72. En dag av David Nicholls
73. De 7 nycklarna av Åsa Schwarz
74. Förtvivlan av Vladimir Nabokov
75. Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen
76. Visheten vaknar av Elin Säfström
77. Den värld som var vår av Dennis Lehane
78. Den gränslöse av Jussi Adler-Olsen

Antal lästa sidor: 2448
Genomsnitt/dag: 81
Genomsnitt/bok: 349

Snittbetyg: 3,64

Ingående i serie: 4
Påbörjade serier: 0
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 3

Biografi: 0
Chick-lit: 0
Drama: 2
Fantasy: 1
Feelgood: 0
Gubb-lit: 0
Humor: 0
Kriminalroman: 2
Romance: 0
Science fiction: 0
Skräck: 0
Thriller: 2

Boktolvan: 1 (9/12)
E-böcker: 0 (13/12)
Finish that series: 3 (18/24)
Hyllvärmare: 3 (26/36)

Kvinnor: 3
Män: 4
Duo: 0

Originalspråk (svenska): 3
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 3
Biblioteksböcker/e-lib: 0

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 3

Antal nykomna böcker: 6
Antal bortskänkta böcker: 0

Månadens bästa: Visheten vaknar av Elin Säfström
Månadens sämsta: -
Månadens överraskning: -
Månadens besvikelse: En dag av David Nicholls
Månadens roligaste: Visheten vaknar av Elin Säfström
Månadens otäckaste: De 7 nycklarna av Åsa Schwarz

Kommentar:
Trots en fullkomligt eländig månad, med både en hårddiskkrasch och projekt på utbildningen, så hann jag med fantastiska sju böcker. De var dessutom av jämn kvalitet, alla låg mellan 3 och 4 i betyg.

Inga nya serier tillkom till min digra serielista, däremot läste jag den sista/senast utgivna i tre. Det tycker jag var ett bra facit.

Både av hyllvärmare och recensionsexemplar blev det tre stycken lästa. Just nu känns det som att ha spottat en törstig kamel i halsen.

Jag var oerhört ståndaktig och köpte inte en enda bok på hela månaden, men ändå blev det sex stycken nya. En av dem är faktiskt redan läst och blev till och med månadens bästa. Så kan det gå. Inga böcker flyttade hemifrån. Jag har en hel hög här som letar efter ny bostad, men de är lite kräsna.

Om månadens bästa: Elin Säfström gör det igen. Visheten vaknar var precis så bra som jag förväntade mig. Och då hade jag skyhöga sådana.
Om månadens sämsta: Det går inte att plocka ut någon sämsta i det här jämna startfältet.
Om månadens överraskning: Ingen bok överraskade mig i september. Vilket ju är lite tråkigt.
Om månadens besvikelse: En dag var inte alls det jag hade förväntat mig.
Om månadens roligaste: Visheten vaknar är inte bara månadens bästa, den var också månadens i särklass roligaste bok.
Om månadens otäckaste: De 7 nycklarna är tyvärr inte alls otänkbar och det är läskigt.

"Den värld som var vår" av Dennis Lehane

Författare: Dennis Lehane
Titel: Den värld som var vår
Genre: Drama
Antal sidor: 299
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: World gone by
Översättare: Johan Nilsson
Serie: Joe Coughlin 3
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 september 2017




Första meningen: Innan det lilla kriget drev dem isär, sammanstrålade de alla för att stödjs det stora kriget.

Baksidetext
Året är 1943 och det har gått ett decennium sedan Joe Coughlins fiender mördade hans fru Graciela och slog hans imperium i spillror. Mycket har förändrats. Förbudstiden är förbi, ett nytt världskrig rasar och Joe har lämnat gatan och det hårda gangsterlivet. Numera är han affärsman i Floridas Ybor City, en stöttepelare i det lokala samhället och en engagerad ensamstående far till sonen Tomas. Men under ytan är Joes inflytande i Floridas undre värld oförändrat starkt, med ett kontaktnät som sträcker sig långt utanför den lokala maffians revir. Joes maktposition kan dock inte skydda honom från allt. När han får veta att någon har vågat sätta ett pris på hans huvud utmanas hans tillvaro. Medan nätet dras åt blir Joe mer och mer paranoid och tvingas ifrågasätta allt och alla han tror på.

Min kommentar
Då var det äntligen dags att avsluta den här trilogin, som jag började läsa 2009. Ett land i gryningen var ett fantastiskt epos och en rejäl tegelsten. I andra delen, Nattens dåd, hade sidantalet krympt med nästan hälften. I denna tredje del så har antalet sidor minskat med ytterligare en fjärdedel. Tyvärr är det inte bara mängden som har minskat, även själva historien har tunnats ut ordentligt för varje bok.

Det enda som faktiskt inte har minskat (kanske har det till och med ökat) är antalet karaktärer. Det är i det närmaste oändligt. Många namn nämns bara en enda gång och de är många, väldigt många. Den enda anledning jag kan se till att namnge alla är ju om de vore faktiska människor, i den verkliga världen alltså. När jag googlar några av dem så verkar några vara riktiga, men merparten inte och då förstår jag inte alls.

Den enda karaktär som man verkligen kommer nära är i alla fall huvudpersonen Joe Coughlin. Han är en väldigt komplex figur, att kalla honom motsägelsefull är en underdrift. Han säger sig vara en troende katolik, men att stjäla och döda bekommer honom inte speciellt mycket. Om han tycker att det finns en anledning. Han är å andra sidan en väldigt bra far, i alla fall om jag ska döma efter det lilla vi får veta. Kontrasten mellan den kriminella Joe och pappan Joe är gigantisk och det är väl egentligen det som gör att boken ändå blir läsvärd.

Större delen av boken känns bara som händelser staplade på varandra och där finns det ingenting som tilltalar mig. När det däremot börjar handla om relationen med sonen eller den där gamla, starka vänskapen, en vänskap som betyder noll och intet när det börjar handla om makt, som finns mellan några av karaktärerna, så bränner det till. Eller när man ställs inför en del moraliska frågeställningar, som om det är "rätt" att döda någon som dödade ens bror, när denna någon egentligen bara försvarade sig mot ett mordförsök. Det är då i alla fall jag känner igen Lehanes storhet.

Förmodligen finns det en del metaforer här som är fullkomligt bortkastade på mig, som till exempel den där "andepojken". Jag förstår inte alls meningen med honom. Slutet vet jag inte riktigt vad jag ska säga om, förutom att det var precis vad jag förväntade mig, samtidigt som det var helt oväntat.

Jag önskar lite att Dennis Lehane hade kunnat bibehålla kvalitén genom hela serien, så som den var i första delen. De två efterföljande delarna blev mer ordinära maffiaböcker och kanske är det så att maffiaböcker helt enkelt inte passar mig.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 24 betyg).
Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 6 626 betyg).
Jag ger den 3,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Den värld som var vår: DAST och Bokcafé Pilgatan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 3 oktober 2017

Veckans topplista: Finland 100 år

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Finland 100 år – författare eller böcker med anknytning till vårt grannland i öst.

Det här blir ju otroligt svårt. Jag har de senaste åren kommit fram till att jag läser alldeles för lite från vårt grannland i öster. Jag har tänkt åtgärda det, men det har ännu inte skett. Det här får alltså bli en lista över böcker som jag ska/vill läsa.

1. Kolibri av Kati Hiekkapelto
2. Något av Kjell Westö
3. En blå död av Mikko Porvali
4. Blå villan av Eva Frantz
5. Missdåd av Karin Erlandsson

Tack bloggbohemen för alla tips!