måndag 21 augusti 2017

Film: Transformers - The Last Knight (2017)

Titel: Transformers: The Last Knight
Originaltitel: Transformers: The Last Knight
Genre: Science fiction
Regissör: Michael Bay
Manus: Matt Holloway, Art Marcum, Ken Nolan
Skådespelare: Mark Wahlberg, Anthony Hopkins, Josh Duhamel, Laura Haddock, Isabela Moner
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: USA
Längd: 149 min
Serie: -
Såg den på bio 26 juli 2017





Handling
Människan ligger i krig med Transformers, och Optimus Prime är försvunnen. Nyckeln till mänsklighetens framtida överlevnad ligger i det förflutna – i den begravda historien om hur Transformers först kom till Jorden. Krigets utgång vilar i händerna på en osannolik allians: Cade Yeager, Bumblebee, en engelsk lord och en Oxford-professor.

Min kommentar
Som traditionen kräver så var vi ju på bio under vårt Göteborgsbesök och vi hade lite problem att välja film. Valet föll på Transformers efter att min syster hade hämtat oss i en bil som liknar Bumblebee. Jo, man kan välja film på sådana kriterier, men det blir inte alltid bra.

För det mesta kände jag mig en aning förvirrad, eftersom det kändes lite som att filmen förutsätter att man är en Transformers-nörd och är fullständigt insatt i den här världen. Det är jag inte. Ofta kunde jag inte begripa vem som slogs mot vem. Eller varför. Jo, jag har sett alla tidigare filmer, men det hjälpte inte ett dugg. Handlingen är det inte mycket bevänt med, det räcker i alla fall inte alls till 2,5 timme. Sista timmen tappade jag intresset nästan helt och hållet.

Filmen hade nog kunnat vara bra, det funkade så länge de inte slogs. Striderna var dock på tok för många och för långa, då blev den bara utdragen och seg, men annars var den rolig och underhållande. Effekterna var snygga, som sig bör, och ibland blev det till och med pampigt.

Jag har lite svårt för Mark Wahlberg, klarar inte riktigt av honom, och han gör inte direkt någon topprestation. Inte ens Bumblebee, som brukar vara min favorit, är speciellt kul. Anthony Hopkins däremot är som vanligt bra. Jag är inte ett dugg förvånad över att den androidliknande Cogman är den som jag gillar mest. Men vad gör egentligen den lilla tjejen, Izabella, där? Hon har ingen som helst betydelse i filmen.

Kanske är det så att biografen vi var på spelar en liten roll i vad jag tycker om filmen. Det var en väldigt liten salong (åtta rader), med obekväma stolar, liten duk och dåligt ljud, men jag tror att den påverkan var marginell. Nu hoppas jag bara att det där "last" i titeln ger en hint om att det faktiskt inte kommer fler Transformersfilmer. I så fall vill jag inte se den.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 71 betyg).
IMDb hade den 5,3 i genomsnitt (beräknat på 37 864 betyg).
Jag ger den 2,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 20 augusti 2017

Smakebit på søndag: Dolda i det fullt synliga

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det är lite hektiskt nu i augusti så läsningen går lite trögt. Det kan också bero på att jag nu läser en afrikansk bok, Dolda i det fullt synliga av Nuruddin Farah, och den liknar inte riktigt det jag brukar läsa. Den är väldigt annorlunda. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt.

Min smakebit är från sida 110.
När hon nu tagit sig ut genom grinden, ensam för första gången sedan hon återförenats med sina brorsbarn, överväldigas Bella av sorgen som hon inte har släppt fram tillsammans med dem. Ögonen fylls av tårar, bröstet hävs, hela kroppen skakar; hon gråter högt. För första gången inser hon att förlusten är för gott. Det är inte lätt för henne att hitta stöd i sin somaliska tålighet - den tålighet som praktiskt taget är definitionen på att vara somalier, ett folk som är inriktat på det praktiska och som har viljestyrka nog att klara av vad som helst. Samtidigt som Bella kan tillstå att det inte ligger någon skam i att bli utom sig eller till och med fullständigt bryta ihop efter en älskad människas död, så är hon medveten om att det är klokare att anlägga en lugn värdighet för att förädla minnet av Aar och sörja hans död med upphöjt lugn. Endast då skulle han känna sig hedrad på riktigt vis och endast då skulle han vara stolt över henne.

lördag 19 augusti 2017

"Otrygg hamn" av Tana French

Författare: Tana French
Titel: Otrygg hamn
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 543
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Broken harbour
Översättare: Peter Samuelsson
Serie: Dublin Murder Squad 4
Förlag: Bonnier Pocket
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2014
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 6 augusti 2017




Första meningen: En sak ska ni ha klar för er: jag var perfekt för det här fallet.

Baksidetext
Kriminalinspektör Michael Kennedy, "Scorcher", kallas tillsammans med sin partner, gröngölingen Richie, till det spöklika och halvt övergivna villaomårdet Broken Harbour vid kusten utanför Dublin. En far och hans två barn har brutalt mördats, medan hustrun förts medvetslös och svårt skadad till sjukhus. Lösningen som Scorcher - mordrotelns stjärna - först tycker verkar enkel, med en familjefar som har förlorat allt i krisen och ser ut att ha försökt ta sitt eget och sin familjs liv, kompliceras snabbt. Inget känns rätt i familjen Spains dyrt inredda hus och spåren pekar åt flera håll.

Samtidigt slåss Scorcher med sina egna demoner. Hans syster Dina plågas av mental ohälsa och fallet väcker farliga minnen till liv av en familjetragedi från Broken Harbour där de tillbringade sin barndoms somrar - före byggboomen, då det var ett semesterparadis. De noga kontrollerade gränserna i hans liv börjar vittra sönder, och sammanblandningen av familje- och arbetsliv riskerar att bli ohanterlig.

Min kommentar
Efter att ha övertygats av andra bokbloggare som hyllat Tana French ordentligt så har jag fortsatt läsa den här löst sammanhållna serien. Trots att jag egentligen aldrig har blivit riktigt övertygad om dess storhet. Detta är fjärde boken jag läser.

Det som jag egentligen gillar mest med de här böckerna är miljön. Speciellt nu när jag själv har varit på Irland och i alla fall kan relatera lite till både folk och miljö. Jag brukar ha ont av för detaljerade beskrivningar, men här ligger de på en bra nivå. Det är åtminstone den slutsats jag drar eftersom det inte är något jag reagerar över.

I Otrygg hamn är det Mick Kennedy som är i fokus och honom träffade vi i Brottsplats: Faithful Place. Åtminstone lite kort. Han är något så ovanligt som en hederlig polis. Inte heller har han några som helst drogproblem. Relationer, däremot, är han kanske inte så bra på, men han verkar ha gett upp den delen av livet. Förutom den till sina systrar. Och jag måste erkänna att jag inte alls förstår vad tråden med systern Dina gör i den här historien. Förutom att lägga extra börda på Micks axlar så gör den varken till eller ifrån.

Den jag tycker bäst om här är nog den gröna kollegan Richie (som Mick är lite mentor för), i alla fall till att börja med. Jag får en härlig känsla av Micks och Richies samarbete. Här finns helt obetalbara kommentarer och det lättar upp i dysterheten när man kan skratta åt eländet.

Det är en förfärlig massa utredning och förhör, gillar man inte det så ska man nog inte läsa denna. Själv tycker jag att det psykologiska spelet är riktigt intressant. Efter drygt hälften är jag säker på vad som hade hänt, medan Micks teorier blir mer och mer fantastiska. Och han byter dem lika lätt som han byter skjorta.

Stämningen är rejält ödesmättad och det är en tragisk historia som vecklar ut sig. Tana French kan det där med att beskriva hopplöshet och desperation. Yta är det viktigaste av allt, i stället för att be om hjälp så försöker man desperat upprätthålla fasaden. Här är nog samhället en stor bov i dramat, så som det stämplar alla som inte jobbar som odugliga/lata/parasiter... och så vidare. Skammen är för stor helt enkelt.

Tempot är väldigt långsamt, så långsamt att det ibland faktiskt blir lite långrandigt. Det hjälper inte heller att kapitlen är evighetslånga och mot slutet, när tempot borde dras upp lite, så blir kapitlen ännu längre. För att göra det än värre så finns det knappt några nya stycken att pausa vid heller. Tyvärr är boken dessutom på tok för lång för sitt eget bästa.

Detta var en väldigt jobbig bok att läsa, rent psykiskt, och det finns mycket jag funderar över. Slutet känner jag mig tudelad till och jag vet inte om det som hände var rätt eller fel. Allt är inte så enkelt som svart eller vitt och den här boken rör sig väldigt mycket i gråzonen.

Nu undrar jag bara vem som är huvudperson i nästa bok, som ska läsas snart. Jag hade hoppats på Richie, men det verkar ju inte speciellt troligt. Och jo, förresten, jag hade fel om vad som hade hänt.

Boktipsets estimerade betyg var 4,7 och genomsnittet 3,1 (beräknat på 86 betyg).
Goodreads hade den 3,92 i genomsnitt (beräknat på 50 355 betyg).
Jag ger den 3,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Otrygg hamn: Johannas deckarhörna, hyllan och Bokhyllan i pepparkakshuset.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 18 augusti 2017

Helgfrågan v 33 (17 - 29 augusti)

Helgen närmar sig med stormsteg och då är det så klart tid för Mias Helgfrågan. Det är en bra start.

Veckans fråga är: Vad tycker du om ljudböcker?

Jag är inte mycket för ljudböcker. Det är svårt för mig att hålla fokus när inte ögonen är upptagna, speciellt när de inte är upptagna med samma som öronen. Eller vad man ska säga. Jag har ändå gett mig på det med provperioder på de tre största tjänsterna. Det blir ju en del bussåkande nu så jag tyckte det kunde vara idé att verkligen försöka. Igår lyssnade jag färdigt på Ann Cleeves Dött vatten och helt ärligt så känner jag mig mest förvirrad av den. Det hade inte blivit många brott lösta om jag bara hade lyssnat. Dessutom var uppläsaren något av det sämsta jag har lyssnat på. Så trött, sävlig, långsam och med en rejäl basröst, vilket jag överhuvudtaget har lite svårt att höra.

Det har dock hänt att jag gillat både bok och uppläsare, som Flickan med snö i håret av Ninni Schulman. Den var klockren att lyssna på.

torsdag 17 augusti 2017

Hett i hyllan #105

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ännu en bok inköpt på bokrean 2014.
Förmodligen var det baksidetexten på Återvändarna av Jason Mott som lockade mig till köp, helt säker är jag dock inte. Men visst låter det intressant?

Lite roligt är det att jag sommar/höst 2014 tittade på en TV-serie som jag tyckte att jag kände igen, men jag var helt säker på att jag aldrig hade sett den. Till slut kom jag på att den liknade historien som beskrevs på den här bokens baksida. Den hette Resurrection. Och ja, det visade sig att den TV-serien byggde på den här boken.

Detta är baksidetexten som lockade:
Över hela världen börjar människors anhöriga att återvända från andra sidan. Ingen vet hur eller varför det händer, om det är ett mirakel eller ett tecken på att den yttersta dagen är nära. En av de som återvänder är Harold och Lucille Hargraves son Jacob. Han dog många år tidigare i en tragisk olycka på sin åttaårsdag. När han plötsligt står utanför deras dörr, fortfarande åtta år gammal, vet de inte vad de ska tro.

Kaos bryter ut över hela jordklotet och den nyligen återförenade familjen Hargrave befinner sig mitt i en värld på randen till kollaps. De tvingas manövrera i en mystisk ny verklighet och genom en konflikt som hotar att riva upp själva meningen med vad det är att vara människa.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 16 augusti 2017

"Erich Zanns musik" av H.P. Lovecraft

Författare: H.P. Lovecraft
Titel: Erich Zanns musik
Genre: Skräck
Antal sidor: 12
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Music of Erich Zann
Översättare: Oskar Källner
Serie: -
Förlag: Fafner Förlag
Utgivningsår: (original) 1925 (min) 2016
Format: E-bok
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 juli 2017




Första meningen: Jag har undersökt stadens kartor med den största noggrannhet, och har ändå inte återfunnit Rue d’Auseil.

Baksidetext
Om en man som skaffar en våning i ett hus där en mystisk stum gammal knäfiolspelare är bosatt, vilkens underliga musik som hörs på kvällarna frestar honom att söka kontakt med den gamle. Detta leder i sin tur till fruktansvärdheter.

Min kommentar
Jag var ju så lyckligt lottad att jag fick en hel hög e-noveller skrivna av H.P. Lovecraft. Alla nyöversatta av Oskar Källner och med helt fantastiska omslag. Jag har visserligen gillat de jag läst hittills, men det är inget som liksom har övertygat mig om att Lovecraft var en stor författare. Tills jag läste Erich Zanns musik.

Här finns inget långt (och trist) intro utan man kastas rätt in i historien. Min fantasi börjar genast fundera på varför. Det är mystiskt och stämningsfullt och mot slutet kommer ett stänk av galenskap. Alternativt mörkrets makter. Slutet är ovisst och egentligen får man inte veta något. Precis som jag vill ha det. Novellen är bara tolv sidor lång, men det är väldigt effektivt berättat så det känns som en komplett berättelse.

Kanske har jag börjat vänja mig vid Lovecraft, detta är i alla fall den bästa hittills. Det kan bero på att jag tror mig om att börja känna igen vad som kännetecknar Lovecraft och det verkar som att berättaren aldrig är viktig i hans berättelser. Det är, tror jag, alltid en jag-röst och man får aldrig veta vem denna jag är. Ofta är det en "nedtecknare" som ibland bara hört något berättas eller, som i det här fallet, själv har upplevt något för en väldig massa år sedan.

Nu ser jag väldigt mycket fram emot att läsa resterande fyra noveller.

Boktipset hade inget estimerat betyg och inga betyg var heller satta.
Goodreads hade den 3,94 i genomsnitt (beräknat på 1 142 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Erich Zanns musik: Endast eböcker.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

tisdag 15 augusti 2017

Top Ten Tuesday: Bokrekommendationer för vuxna som tror att böcker för "unga vuxna" inte passar dem


Tisdag igen och trots att jag har funderingar på att ge upp den här återkommande utmaningen så kör jag Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday) i dag. Veckans uppgift är Ten book recommendations for ______________ (Skies the limit here...examples: for Hufflepuffs, for fans of Game of Thrones, for people who don't normally read YA, for animal lovers, for video game lovers, etc. Det här kändes som ett bra tillfälle att ta upp det här med ungdomsböcker, eller "unga vuxna" mer kanske.

Jag vet ju att det finns mängder av "vuxna" som ratar allt som kan tänkas vara ungdomsböcker (unga vuxna), men det finns nästan inget bättre än just sådana när man vill ha fart och fläkt.

Min första tanke var att jag skulle göra en lista med svenska ungdomsböcker, men trodde att den skulle bli väldigt kort. Men nej, jag har tydligen läst så många och ännu fler, därför är en författare bara med en gång, oavsett om jag har läst flera böcker.

Kanske är inte alla dessa klassade som "unga vuxna", men jag har gått efter Bokus indelning. Förutom för Mitt hjärta går på, men den måste ju vara den perfekta ungdomsboken så den får vara med ändå.

1. Tredje principen av Anna Jakobsson Lund
2. Middagsmörker av Charlotte Cederlund
3. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst
4. April, April av Mattias Edvardsson
5. Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Sara Bergmark Elfgren
6. När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
7. Lex bok av Sara Kadefors
8. En väktares bekännelser av Elin Säfström
9. Kaninhjärta av Christin Ljungqvist
10. Ondvinter av Anders Björkelid

Veckans topplista: Svensk feelgood

Vi är många som nästan har gett upp Top Ten Tuesday, eftersom ämnena har blivit konstigare och konstigare. Eller bara repriser. Därför blev glädjen stor när Johannas deckarhörna bestämde sig för att starta upp en egen, svensk, variant. Det tackar i alla fall jag för.

Veckans tema: Svensk feelgood

Bra tema! Trots att jag nog faktiskt får svårt att hitta fem stycken, men vi kör väl...

1. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst
2. Du glädjerika sköna av Sara Olsson
3. Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg
4. Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald
5. Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg

Nej, men se där... det var ju inte speciellt svårt att få ihop fem. Jag hade till och med fler på lager.

måndag 14 augusti 2017

TV-serie: Ozark

Titel: Ozark
Originaltitel: Ozark
Genre: Thriller
Skapad av: Bill Dubuque, Mark Williams
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Jason Bateman, Laura Linney, Julia Garner, Charlie Tahan, Jordana Spiro
Premiär: 2017-07-21
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 60 min
Såg den på Netflix juli 2017





Handling
Familjen Byrde (pappa Marty, mamma Wendy, dottern Charlotte och sonen Jonah) är i alla väsentligheter en ordinär familj. Förutom när det gäller pappa Martys jobb. Han jobbar som finansrådgivare, vilket ju låter normalt det också. Förutom när det gäller en av hans klienter. Som är den näst största knarkkartellen i Mexico, vars pengar Marty tvättar. När allt går åt pipan sliter Marty upp hela familjen från det kända och hektiska Chicago till det helt okända och lugna Ozark, sjödistriktet i Missouri.

Min kommentar
Den ena TV-serien efter den andra betas av på Netflix och det går i snabb takt när en säsong bara har tio avsnitt. Ozark är ännu ett Netflix-original och ja, jag måste börja revidera min uppfattning om Netflix. Men det är väl skönt att man kan ändra sig.

Ozark är lite som Breaking Bad och med det avser jag familjefar som blir kriminell (man hejar liksom på the bad guy, eller ja, en av dem i alla fall) och humorn. Den kolsvarta humorn. Ozark är dock betydligt mer lågmäld, trots allt det råa och brutala. Tempot är också ganska långsamt. När det händer något så är det oftast fullständigt oväntade saker och vändningarna är helt osannolika.

Karaktärerna i Ozark är en härlig blandning, här finns allt från snuskigt rika till white trash i en trailer. Däremellan finns det ett oräkneligt antal original till karaktärer. Det som jag känner är lite speciellt är att alla karaktärer betyder och tillför något. Här finns inga som känns som utfyllnad. Ett extra plus blir det också för att jag helt byter åsikt om vissa av dem efter några avsnitt.

Jag är väl inte Jason Batemans största fan, men den här serien får mig att byta åsikt även om honom. Han är helt enkelt strålande, sarkasm är verkligen hans grej. Han har dessutom regisserat/producerat några av avsnitten. Även Julia Garner är fantastisk och som det ser ut nu så är hon min favorit.

Tyvärr så kände sig även den här serien tvungen att ha ett helt avsnitt med tillbakablickar. Påhittigt nog så verkade de gå baklänges, men det hjälpte inte ett dugg. Jag avskyr verkligen den typen av avsnitt och det här förstår jag inte ens meningen med. Det behövdes inte alls.

Genom hela serien så funderade jag över hur det skulle sluta. Jag var inte ens i närheten. Nu funderar jag mest på om det kommer en andra säsong. Och när i så fall.

Säsongsavslutningen och viktiga händelser: [spoiler]Rachel hittar pengar i en stuga, tar dem och sticker. Ruth dödar sina farbröder när de är på väg att döda Marty. De tokiga farmarna skär ut bebisen ur magen på prästens fru. Wendy och barnen flyr för att vara i säkerhet, men de kommer tillbaka när den akuta faran är över. Marty övertygar de tokiga farmarna att satsa på en kasinobåt och ett samarbete med Del Rio. Tyvärr skjuter tokiga farmarfrun honom. Knäppa FBI-agenten får ett psykbryt när han inte kan sätta dit Marty.[/spoiler]



TV-serier.nu hade säsongen 4,0 i genomsnitt.
IMDb hade hela serien 8,6 i genomsnitt (beräknat på 20 946 betyg).
Jag ger säsongen 4,5.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på discshop.

Film: The Witch (2015)

Titel: The Witch
Originaltitel: The Witch
Genre: Skräck
Regissör: Robert Eggers
Manus: Robert Eggers
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Bathsheba Garnett
Utgivningsår: 2015
Produktionsland: USA | Storbritannien | Kanada | Brasilien
Längd: 89 min
Serie: -
Såg den på DVD 21 juli 2017




Handling
New England år 1630: William och Katherine lever som goda kristna med sina fem barn på en lantgård i utkanten av en djup och ogenomtränglig vildmark. Men när den nyfödde sonen försvinner spårlöst och grödorna drabbas av missväxt sprids tvivlen och misstron inom familjen. The Witch är en isande skildring av en familj som trasas sönder av sin egen fruktan och ångest och faller offer för en ondska som är omöjlig att fly ifrån.

Min kommentar
Jag har egentligen ingen aning om varför den här filmen ramlade ner i varukorgen. Den är visserligen klassad som skräck och har ett ganska högt betyg på IMDb, men annars finns det nog inte så mycket som lockar med denna.

Det är väldigt stämningsfullt och snyggt filmat, det nästan svartvita sätter verkligen färg på det hela. Eller vad man ska säga. Jag brukar ju hålla trovärdighet väldigt högt och trovärdig är filmen, till en viss del, men sättet de pratade på kändes bara uppstyltat och jobbigt. Det är också väldigt svårt att tro att barn, 1630, fick bete sig som de där osnutna, odrägliga tvillingarna. De höll på att göra mig vansinnig med sina nästan upplästa, fåniga repliker.

Att kalla detta skräck... nja, kanske blir någon rädd eller tycker det är obehagligt, men jag blev inte rädd en enda gång. Inte ens den minsta lilla rysning eller darrning framkallade den. För det mesta var jag arg på föräldrarna och deras sätt att behandla Thomasin. Jag har så svårt att tro på det. Anya Taylor-Joy, som spelar Thomasin, är för övrigt den enda som är riktigt bra här. Trots att både mamman (Kate Dickie) och pappan (Ralph Ineson) båda har varit med i Game of thrones, bland annat.

Förmodligen passar inte det här religiösa dravlet och mumbo jumbon mig alls. I alla fall så blir det på tok för mycket av den varan. Filmen är också väldigt förutsägbar, det är så uppenbart vad som kommer att hända. Slutet känns bara konstigt och passar inte alls ihop med den annars så lågmälda filmen.

Jag tycker det här känns lite pretentiöst. Nästan som något Ingmar Bergman kunde ha gjort. Eller Lars Norén.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 851 betyg).
IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 105 918 betyg).
Jag ger den 2,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 13 augusti 2017

Smakebit på søndag: Nomadplaneten

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu är sommaren officiellt slut, smakebiten är tillbaka efter sommarlovet. Inte för att jag behöver fler boktips, men det ska bli kul att återigen se vad ni andra läser.

Själv är jag i sluttampen av Nomadplaneten, skriven av Emanuel Blume. Det var väldigt svårt att lägga ifrån sig boken i morse, med bara fjorton sidor kvar, för att gå upp och fixa frukost. Men jag tänkte att jag håller lite på slutet 😨

I alla fall, året är 2112 och en internationell rymdexpedition har skickats till en planet som vandrar igenom vårt solsystem. En planet som aldrig har setts av någon människa. I smakebiten har de landat på planeten och håller på att borra sig ner i marken för att skydda rymdskeppet från den ovänliga miljön. Boken var bra fram till dess, också, men det är här det krypande läskiga och obehagliga börjar.

Min smakebit är från sida 134.
Nödstoppet inträffade tolv minuter i sju på morgonen den tjugosjunde december, sex dygn efter att Melchior började sin nedstigning.
     "Hur stor är den? Kan vi falla ner i den?" frågade Harriet.
     Tillsammans med resten av besättningen stirrade hon på den mörka öppningen på skärmen. Borren hade stannat automatiskt när den nådde hålrummet.
     "Den verkar vara ungefär sextio centimeter i diameter och löpa i väst-östlig riktning", sade Liau och pekade med en penna. "Vi kan borra oss rakt igenom den om vi vill. Om inte borren stannat automatiskt hade vi förmodligen inte ens märkt den."
     "Den verkar vara helt cirkulär", sade Gro.
     "Någon förlaring till var den kommer ifrån?" undrade Bogdan och sneglade mot Gro.
     "Jag antar att du hoppas att jag ska säga att det måste vara någon som grävt den", sade Gro.

lördag 12 augusti 2017

"En man från ingenstans" av Gregg Hurwitz

Författare: Gregg Hurwitz
Titel: En man från ingenstans
Genre: Thriller
Antal sidor: 357
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The nowhere man
Översättare: John-Henri Holmberg
Serie: Evan Smoak 2
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 juli 2017




Första meningen: En nakenselfie.

Baksidetext
Under sin uppväxt i den topphemliga organisationen Orphan inom det amerikanska försvarsdepartementet tränades Evan Smoak till att bli en briljant lönnmördare - tills han en dag hoppade av och blev Nowhere Man, utsatta människors sista hopp.

Att lämna Orphan gör man dock inte ostraffat ... Neddrogad och förvirrad vaknar Evan upp i en luxuös säng, utan en aning om var i världen han befinner sig. Vet hans kidnappare om att deras gisslan är en av världens skickligaste mördare? I sin fångenskap nås Evan av ett desperat rop på hjälp och som alltid agerar han fullt ut när någon befinner sig i verklig nöd.

Min kommentar
Jag blev ju väldigt förtjust i förra delen i serien (Vem är Evan Smoak?), mest tack vare Evan Smoak själv. Hela den här hjältegrejen går hem hos mig, speciellt när hjälten ger sig på sådana som verkligen förtjänar det. Mina förväntningar på andra delen var av förklarliga skäl stora. Jag skulle inte kalla dem skyhöga, men stora. Lite orolig var jag när jag började läsa, andra boken verkar inte alltid vara lätt att skriva.

Du kan förresten betrakta hela detta inlägg som en spoiler.

Det började väldigt bra, jag kände igen mig direkt och jag tänkte att det här skulle nog gå vägen ändå. Sedan blev Evan tillfångatagen. Vilket var ganska spännande. De första 50 sidorna eller så. Dessvärre fortsatte det. Och fortsatte. Det var bara samma sak om och om igen. Här tappade jag intresset, litegrann.

Hela grejen med Evan Smoak, hans förberedelser och rättviseskipandet som jag gillade så i första boken, försvann helt och hållet. I stället satt han där inlåst och försökte planera sin flykt. Inte så intressant. Visst, det var spännande hur han kom fram till olika nödvändiga saker, men detta är vad nästan hela boken handlar om. Det är alldeles för mycket. Den som håller honom fången är dessutom lite väl makaber för min smak. Dock får han precis vad han förtjänar. Jag brukar inte vara hämndlysten, men där myste jag faktiskt. Lite kul är det att Sverige får vara med på ett (eller två) hörn. Här finns både exklusiv svensk vodka och IKEA. Jag var faktiskt tvungen att googla vodkan, jag hade aldrig hört talas om den, men den finns.

Det händer en del oväntade saker, bland annat dyker två personer, som jag förutsatte var döda, upp. Det var ju lite spännande och det får mig att undra om det nu är slut med Candy eller ej. Vad hände egentligen med henne i den här boken? Hon borde ha klarat sig. Jag hade dock lite problem med hennes personlighetsförändring. Det hon tänkte i den här boken stämde inte alls med den uppfattning jag fick av henne i förra delen. Men man kan ju så klart ändra sig. Även sådana som Candy.

I alla fall, mot slutet hämtar sig boken och blir den som jag hade förväntat mig och hoppats på. Tyvärr är det alldeles för lite och alldeles för sent. Naturligtvis avslutas allt med en rejäl cliffhanger och jag ser verkligen fram emot nästa del.

Boktipset har kopplat ihop den här boken med förra delen så jag vet inte alls om några betyg är satta på denna.
Goodreads hade den 4,1 i genomsnitt (beräknat på 5 857 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om En man från ingenstans: Hittar ingen alls.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 11 augusti 2017

Helgfrågan v 32 (10-13 augusti)

Helgen närmar sig med stormsteg och då är det så klart tid för Mias Helgfrågan. Det är en bra start.

Veckans fråga är: Vad ser du framemot att göra i höst?

Jag började en utbildning förra veckan och den ska gå över hela hösten. Inte tre månader som jag hade fått för mig, utan fyra. Minst. Jag vet inte om jag ser fram emot det, men hösten blir "korvstoppning" för min del.

Bonusfråga: Fredag innebär lite mys för oss i familjen och då kan det bli något extra gott. Jag är extra svag för chips och ostbågar. Vad är du svag för i godis eller snacksväg?

Ostbågar. Det är bara det. För den som vill lära sig att njuta av ostbågen, på riktigt, finns det en ostbågekurs.

torsdag 10 augusti 2017

Hett i hyllan #104

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

En nästan hel serie från bokrean 2014 är näst på tur.
Jag kommer faktiskt inte längre ihåg exakt vad det var som fick mig att köpa en nästan hel serie. Så där på en gång. Utan att överhuvudtaget läst en enda bok i den. Bara sex av böckerna (Artemis Fowl, Det kalla kriget, Evighetskoden, De försvunna demonerna, Tidsparadoxen och Atlantissyndromet) är köpta på bokrean. Slipad opal fanns inte med då, men den hittade jag tre veckor senare. Nu har jag hört att det finns en åttonde del också (suck) som inte är översatt till svenska (dubbelsuck).

Så här står det på Wikipedia om serien om Artemis Fowl:
Serien är skriven i en halvseriös stil där mörka stunder blandas med roliga. Det är en stil som använts av ett antal populära barnboksförfattare, till exempel J. K. Rowling (Harry Potter) och Roald Dahl (Kalle och chokladfabriken).

Böckerna handlar om huvudpersonen Artemis Fowl II. Artemis är ett mycket intelligent, ungt och kriminellt geni med kontakter i den undre världen i dubbel bemärkelse. Den undre världen består av den civilisation vättarna byggt upp under markytan sedan människorna blivit för många. Under seriens gång genomgår Artemis ett flertal äventyr med vättarna. Genombrottet i äventyren består ibland av en detalj författaren lagt in i början av berättelsen men som förbigås av läsaren.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 9 augusti 2017

"Göteborg noir" av Håkan Tendell

Författare: Håkan Tendell
Titel: Göteborg noir
Genre: Thriller
Antal sidor: 266
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Nomen
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 26 juli 2017




Första meningen: Frank Nguyen körde förbi Järntorget i sitt tillfälliga skal av trygghet: vinterdäck, bilbälte och en stålbur tillverkad på Hisingen.

Baksidetext
Håkan Tendell har med den psykologiska thrillern Göteborg noir skapat en ny stil. Tyngre, råare och mer brutal än någonsin.

Det var efter fiaskot med en kärleksroman författad på kanslisvenska som han bestämde sig för att ändra inriktning. Under helgnätter och semesterveckor i fyra års tid växte så ett manus fram, präglat av hårdkokthet, svart humor och trubbigt våld.

Göteborg noir blev klar till slut. Ett litterärt mästerverk, men ett moraliskt lågvattenmärke. En roman som gör sig lika bra i bokcirkeln som i bokbålet.

Min kommentar
Jag är ju väldigt svag för böcker som utspelar sig i Göteborg och när jag blir erbjuden en sådan så kan jag bara inte tacka nej. Göteborg noir har stått bortglömd i hyllan sedan förra året, då den följde med till bokmässan för att bli läst på plats, men jag hann inte. Den gången. I år gjorde jag ännu ett försök när jag var i Göteborg och den här gången fungerade det.

För det mesta satt jag med ett leende på läpparna, vilket kanske låter underligt med tanke på vilken typ av bok detta är, men hela Göteborgsmiljön gör mig bara lycklig. Än bättre blir det när jag faktiskt rör mig på samma ställen (några av dem i alla fall) som huvudpersonen Frank. Jag har inga som helst problem med att känna igen mig, trots att boken utspelar sig 2021. Det enda som har hänt i stan är ytterligare ett Gothia Tower-torn och några andra byggnadsverk. Vi gör även en del utflykter till andra platser, bland annat till skogarna i Dalsland. Där stöter vi på både varg och björn. Vilket kanske ska räknas till det minst osannolika i den här boken (björnen alltså, och ja, det minst osannolika).

Det är lätt att läsa den här boken, det flyter mestadels bara på. Tempot är högt, den svarta humorn allestädes närvarande, det är svart som natten och rejält rått och brutalt. Riktigt underhållande, med andra ord.

Frank är det nog mest synd om och jag får egentligen inte lära känna honom innan det slår över. Han har en del likheter med Raskolnikov, även Frank drabbas av ånger och moraliska funderingar. Berättelsens kvinnor vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. De är alla, mer eller mindre, sexmonster och jag undrar lite om det är författarens dröm eller för att matcha Frank.

Det finns en hel del till synes ovidkommande (och osannolika) händelser, men på något stört sätt så passar allt in i den här osannolika berättelsen. Slutet är inget mindre än klockrent. Jag ser en hel del likheter med filmer av bland annat Oliver Stone, Quentin Tarantino och David Lynch.

Om du ska läsa denna så får du slänga all trovärdighet åt fanders och bara låta dig ryckas med. Själv ska jag hålla ögonen öppna efter fler böcker av Håkan Tendell.

Boktipset hade inget estimerat betyg och inga betyg var satta.
Goodreads hade den inget genomsnitt, eftersom inga betyg var satta.
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Göteborg noir: Mina skrivna ord och Carols översätteri.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 8 augusti 2017

Veckans topplista: Frankrike

Vi är många som nästan har gett upp Top Ten Tuesday, eftersom ämnena har blivit konstigare och konstigare. Eller bara repriser. Därför blev glädjen stor när Johannas deckarhörna bestämde sig för att starta upp en egen, svensk, variant. Det tackar i alla fall jag för.

Veckans tema: Frankrike

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det här temat och något som gör det än besvärligare är att jag med en dåres envishet fortsätter hävda att franskt, det gillar jag inte. För att motbevisa mig själv så kommer här fem franska böcker (egentligen fyra böcker och en författare) som jag läst och gillat.

1. En mässa för de döda av Jean-Christophe Grangé
2. Drömbokhandeln av Laurence Cossé
3. Cirkeltecknaren av Fred Vargas
4. Alla böcker av Jules Verne
5. Papillon av Henri Charrière

måndag 7 augusti 2017

TV-serie: Narcos - Säsong 1

Titel: Narcos
Originaltitel: Narcos
Genre: Drama
Skapad av: Carlo Bernard, Chris Brancato, Doug Miro
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Pedro Pascal, Wagner Moura, Boyd Holbrook, Joanna Christie, Maurice Compte
Premiär: 2015-08-28
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Netflix juli 2017




Handling
Pablo Escobar regerar med oinskränkt makt över världens droghandel. USA drunknar i insmugglad kokain. Mexikos polis sätter till alla resurser för att stoppa honom. Pablo svarar med fullt krig med likvideringar, bomber och kidnappningar. "Hellre en grav i Mexiko än en fängelsecell i USA", säger han.

Över 4 000 poliser och civila dödas i striderna samtidigt som Pablo väljs till kongressledamot och hans generositet mot de fattiga ger honom smeknamnet: Colombias Robin Hood.

Min kommentar
Första gången jag råkade på den här serien var på Zellys bokhylla. Hon var helt såld på den. Detta var nästan två år sedan och då hade vi inte Netflix (detta är en originalserie) och hade egentligen inga planer på att skaffa det heller. Sedan blev det ändå så och Narcos var den fjärde serien vi slukade på Netflix.

Detta är ju en historia som helt och hållet bygger på sanningen, det här är på riktigt (jag var till och med tvungen att googla för att kolla upp saker). Något som förstärker det är att inklippt mellan de "filmatiserade" scenerna kommer autentiska bilder och klipp. Trovärdigheten hade varit på topp även utan dem, men det är när man ser dem som man fattar att detta verkligen hände. Det är en riktigt gräslig historia som berättas och det är faktiskt ofattbart hur det kunde bli så illa. I alla fall med de svenska ögon som jag har.

Det är obegripligt att en kriminell (och inte vilken sort som helst utan den allra värsta sorten; mördare och knarkkung) kunde få en hjältegloria och till och med kallas Robin Hood. Det säger en hel del. Jag är så imponerad över de som vågade stå emot. De två amerikanska DEA-agenterna Peña och Murphy, den colombianska polisen Carrillo och den colombianska presidenten Gaviria är något av det modigaste jag någonsin sett på film.

I den här serien är det så fantastiskt att de som ska prata spanska gör det och de som ska prata engelska gör det. Om en som pratar spanska ska prata med en som pratar engelska så finns där en tolk. Pluspoäng för det. Det som dessvärre drar ner betyget lite för min del är att här är väldigt många sex- och nakenscener som inte för berättelsen framåt på något sätt. De känns ofta väldigt krystade.

Jag känner inte igen någon av skådespelarna, men de är helt fantastiska allihop. Speciellt Wagner Moura som spelar Escobar, han är helt grym. Han har precis lagom psykopatisk blick för att man ska förstå att här är en man som inte är dum, men som ändå inte har alla hästar hemma.

Andra säsongen finns ju redan på Netflix, men vi ska se lite annat innan vi tar tag i den.



TV-serier.nu hade säsongen 4,6 i genomsnitt.
IMDb hade hela serien 8,9 i genomsnitt (beräknat på 196 469 betyg).
Jag ger säsongen 4,0.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Det (1990)

Titel: Det
Originaltitel: It
Genre: Skräck
Regissör: Tommy Lee Wallace
Manus: Lawrence D Cohen, Tommy Lee Wallace, Stephen King (bok)
Skådespelare: Tim Curry, Annette O'Toole, Richard Thomas, Emily Perkins, Jonathan Brandis
Utgivningsår: 1990
Produktionsland: USA
Längd: 187 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 14 juli 2017




Handling
För 30 år sedan plågades den lilla staden Derry av något ont och övernaturligt som låg bakom att en rad barn försvann. Den gången räddades staden ur skräckens grepp av sju barn som tog upp kampen mot det onda. De svor en helig blodsed på att återvända och kämpa igen om DET någonsin visade sig igen ... och tecken tyder på att något ont och listigt återvänt. Ska de sju kunna infria sitt löfte?

Min kommentar
Någon gång i slutet av 80-talet läste jag boken Det och som vanligt älskade jag min Stephen King. Och som vanligt blev jag lite besviken över slutet. När mini-serien gick på TV, 1994 tror jag, så satt jag ju givetvis klistrad. Som vanligt älskade jag min Stephen King. Och som vanligt blev jag mycket besviken över slutet. Eftersom det ska komma en remake i höst så tyckte jag att det var dags att se om den.

Första delen, den som mest utspelar sig 1960 när barnen är 12 år gamla, är riktigt bra. Det är ju precis detta som, litegrann, är Kings specialområde; att skildra barn/ungdomar och det vardagliga livet. Det gör han verkligen med den äran. Barnskådespelarna är fantastiska att se och man liksom dras in i TV:n.

Andra delen, som utspelar sig 30 år senare när barnen har växt upp, är mest lite halvtrist och väldigt, väldigt utdragen. Manuset här känns inte klockrent, dialogerna är oftast usla och skådespelarna spelar över. Ordentligt.

Mitt förhållande till clowner har, till skillnad från många andras, inte påverkats alls av vare sig boken eller filmen. Clowner har aldrig varit något jag har gillat, till och med som liten tyckte jag att de var mest fåniga. Jag vet att den här filmen skrämde mig en del på 90-talet, men nu, med vuxna ögon, så är clownen mest snack och lite verkstad. Mitt enda bestående minne från första gången jag såg den var monstret i slutet och besvikelsen över det och det var faktiskt sämre än jag kom ihåg. Lite får nog ändå ursäktas med att tekniken inte hade kommit så långt 1990. Det roligaste i filmen var referensen till Dean Koontz (Kings "rival"), när han som är inspärrad på mentalsjukhus säger "I hate Koontz." (Koontz är skötaren).

Betyget var väldigt svårt att sätta och det är nog lite nostalgiskt. En femma då och en trea nu får ändå bli en fyra.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 8 930 betyg).
IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 75 933 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 6 augusti 2017

Liten bokhylleenkät

Lyran har satt ihop en liten bokhylleenkät, som givetvis är oemotståndlig.

1. Hur sorterar du böckerna i din bokhylla?
För mig finns bara ett sätt att sortera skönlitteratur; efter författarens efternamn. Varje författares böcker står sedan i antingen titelordning eller serieordning. Så hade det sett ut om bokhylleutrymmet hade räckt till. Just nu ligger det böcker lite överallt och jag blir helt nojig när jag tittar på det.

2. Hur många språk finns i din bokhylla? Vilka?
Det finns nästan bara ett och det är svenska. En liten antologi är allt som finns på engelska.

3. Vilket land kommer de flesta böckerna från?
Sverige. Faktiskt.

4. Flest män eller kvinnor? Eller ungefär lika?
Jag har nästan dubbelt så många böcker skrivna av män (63% och 37%).

5. Vilka genrer/kategorier har du i bokhyllan (deckare, dramatik, bilderböcker, reseskildringar o s v).
Där finns i alla fall bara skönlitteratur i den "riktiga" hyllan. Allt annat står någon annanstans. Jag skulle nästan våga påstå att de flesta genrer finns representerade. Feelgood har jag precis lagt till och det är nog ganska många böcker som ska byta dit, men det har jag inte gjort än.

6. Visa gärna en shelfie!
Försökte mig på en panoramabild, men den blev inte helt bra. Hyllorna böljar inte alls i verkligheten.

lördag 5 augusti 2017

"Tidsmaskinen" av H.G. Wells

Författare: H.G. Wells
Titel: Tidsmaskinen
Genre: Science fiction
Antal sidor: 142
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The time machine
Översättare: Oskar Källner
Serie: -
Förlag: Fafner Förlag
Utgivningsår: (original) 1895 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 juli 2017




Första meningen: Tidsresenären - för det är praktiskt att kalla honom för det - höll på att förklara ett mycket komplicerat problem för oss.

Baksidetext
Det här var inte vad han hade väntat sig.

Uppfinnaren från London har anlänt till en avlägsen framtid. Omedelbart blir hans tidsmaskin stulen. Strandad i en värld fylld av mirakel och förfall söker han efter en väg hem och finner en dold ondska.

Min kommentar
På 80-talet hade jag en science fiction-period (det har jag egentligen hela tiden, men just då var den mer än vanligt) då jag slukade allt jag hittade. H.G. Wells var en av de författare som kom i min väg. Därför blev jag extra glad när hans Tidsmaskinen överraskande dök upp här, i en nyöversättning av Oskar Källner.

Jag är väldigt tacksam för nyöversättningen, gammalmodigt språk brukar inte direkt göra det enklare att ta till sig klassiker, och den här är dessutom riktigt bra. Allt det där ålderdomliga som jag brukar tycka är jobbigt är borta, men kvar finns ändå känslan av "förr". Tidsandan lever kvar.

Vi kastas rätt in i själva äventyret, utan att få veta speciellt mycket om vilka de här människorna som träffas är och varför de träffas. Inte heller får man veta vare sig vem berättar-jaget (den som antecknar hela historien) eller Tidsresenären är. Det gör inte så mycket, men jag kan ju inte låta bli att fundera på vilken typ av människa som bygger en tidsmaskin och ger sig av drygt 800 000 år in i framtiden.

Ja, du läste rätt. I stället för att göra ett litet hopp på något eller några hundra år så reser Tidsresenären till år 802701. I alla fall stannar han till där i en vecka eller så (sedan reser han ytterligare mer än 30 miljoner år framåt). På sitt första stopp, år 802701, drar han genast slutsatsen att här råder kommunismen, eftersom det inte finns några enfamiljshus. Här träffar han på eloier. De lever utan bekymmer, tycks det, i en utopi och eftersom de inte behöver kämpa eller tänka överhuvudtaget så har de blivit lite korkade. Män, kvinnor och barn ser precis likadana ut, lever alla tillsammans i sin lilla kokong av lycka och verkar vara helt jämställda, då drar Tidsresenären slutsatsen att institutionen familj bara behövs så länge kvinnor och barn behöver beskydd. Sedan säger den käre H.G. Wells emot sig själv litegrann för det visar sig ju att de där eloierna inte alls har ett helt bekymmerslöst och ofarligt liv. Under markytan lever nämligen morlockerna. Som ju givetvis ska föreställa underklassen som reser sig och äter upp sina plågoandar.

På resan som går 30 miljoner år framåt träffar han på något som verkar vara monsterkrabbor. Osökt kommer jag att tänka på jättehumrarna som Roland stöter på i De tre blir dragna (Det mörka tornet-serien av Stephen King) och jag undrar jag om inte King har hämtat inspiration här.

Jag är helt förundrad över de slutsatser Tidsresenären drar (och hur snabbt han gör det), men det säger egentligen mer om tiden han kommer ifrån än den han åker till. Det är oerhört intressant, på något sätt så förstår man hur det var att leva 1895 när man läser om 802701. Otroligt fantasieggande.

Slutet är helt fantastiskt och jag älskar det. Det är precis så där ovisst som gör att man kan fundera både länge och väl på vad som egentligen hände. Det gäller för övrigt hela boken, att man kan fundera på den alltså. Jag har fler frågor än svar efter att jag har läst ut den. Man kan tycka vad man vill om det väldigt tydliga politiska budskapet, men faktum kvarstår: Detta är en helt fantastisk science fiction-klassiker.

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,5 (beräknat på 2 betyg).
Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 301 020 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Tidsmaskinen: Bokhyllan, literature connoisseur och Dagens bok.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.