fredag 15 december 2017

Helgfrågan v 50 (14 - 17 december)

Helgen närmar sig med stormsteg och då är det så klart tid för Mias Helgfrågan. Det är en bra start.

Veckans fråga är: Hur rimmar man på bok? eller kan man tänka sig att det är en deckare, roman eller fantasybok.

Det finns ju en del ord som rimmar på bok, som dok, klok, kok, krok, lok, ok, sjok, snok, tok. På deckare har vi ju till exempel fräckare. Men nej, jag skriver inga rim på mina paket. Eller bara ibland. Väldigt sällan 😬

Bonusfråga: Vad ska ni hitta på så här sista hela helgen innan jul?

Min ambition är först och främst att bara ta det lugnt, eftersom förra helgen var helt uppbokad och svinjobbig. Men så har det poppat upp en del recept på julgodis som lockar. Så kanske blir det något sådant. Och så hoppas jag ju att det blir en handbollsfinal att titta på på söndag. Ja. Det var väl allt det.

torsdag 14 december 2017

Hett i hyllan #122

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ett litet kliv in i juli 2014...
Den osynlige mannen från Salem av Christoffer Carlsson är första delen i serien om Leo Junker. Och även ett ganska dåligt samvete i min hylla.

Jag läste hans Den enögda kaninen för drygt tre år sedan och tyckte den var gräsligt bra och tänkte att jag skulle läsa mer av honom. Så har då icke hänt än. Men nu vet ju jag att Christoffer Carlsson kommer att finnas med i en utmaning nästa år, vilket betyder att den här boken kommer att bli läst 2018. Bra va?

Så här beskrivs boken på baksidan:
Det är slutet på sommaren och en ung kvinna hittas skjuten till döds i ett härbärge för Stockholms hemlösa. Tre våningar upp vaknar polisen Leo Junker i sin lägenhet av sirenerna.

Nästan tjugo år tidigare, under sin uppväxt i förorten Salem, möter den unge Leo två personer som för alltid kommer att stanna hos honom. John och Leo blir vänner, Leo och Julia blir något mer. Och i skuggorna skymtar någon som kommer att förändra allt.

Det är slutet på sommaren och i utkanterna av Stockholm börjar sökandet efter en gärningsman, där varje steg framåt endast leder längre in i en labyrint, skapad av någon som inte går att fånga.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 13 december 2017

"De förjagade" av Mikael Strömberg

Författare: Mikael Strömberg
Titel: De förjagade
Genre: Skräck
Antal sidor: 303
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Lind & Co
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 november 2017




Första meningen: Olov sitter hoopkrupen.

Baksidetext
I december 1917 skickas en grupp handplockade svenska soldater till en utpost i Norrbotten, där en hemlig transaktion med Ryssland ska äga rum nära gränsen till Finland.

Åtta män far genom ett isande kallt snölandskap. De är alla utvalda - men vet själva inte om det ännu. När de kommer fram till platsen upptäcker de dessvärre att uppdraget inte tycks vara av fredlig karaktär. Någonting allvarligt har hänt i lägret. Det är tomt och de finner spår som visar tecken på strid. Mörkret och kylan omsluter dem dygnet runt och fruktan inför det okända stegras minut för minut.

Min kommentar
Egentligen var jag tveksam till om jag ville läsa den här boken. Jag har tidigare läst två böcker av Mikael Strömberg och de var helt OK, men inte direkt något jag blev skrämd av. Kanske har jag läst för mycket skräck i mina dagar, det krävs en del för att få mig att kika över axeln. När det började dyka upp positiva recensioner av De förjagade så funderade jag på om jag kanske ville läsa ändå. I samma veva hörde författaren av sig och frågade om jag ville ha boken och då tyckte jag att det måste vara ett tecken.

Själva miljön här kan man nästan kalla för en egen karaktär. Det är ödsligt. Kallt. Svinkallt faktiskt. Och mörkt. En perfekt bakgrund för skräck, kan man tycka. Än värre blir det när vår oktett kommer fram till lägret, som är övergivet. Med ganska tydliga tecken på strid. Tyvärr så förtas det här mysteriet lite, eftersom boken börjar med vad som händer i lägret innan vår grupp kommer dit. Jag gillar miljön och det är nästan så att jag börjar frysa där jag ligger i soffan.

Språket är väldigt korthugget och väldigt filmiskt. Faktum är att det ibland känns som att jag läser ett manus, här finns massor av sådant som jag skulle vilja kalla för scendirektiv. Det förklaras hela tiden hur saker görs och sägs, till exempel talar jäktad i hennes öra, han kommenderar, han/hon är kort, Wickman osäker. Det är helt enkelt en förfärlig massa tell och inte så mycket show.

Karaktärerna är inte många, av förklarliga skäl, men de är några fler än åtta kan jag väl avslöja. Trots att de är så få så kommer jag inte nära någon av dem, de känns lite som streckgubbar och är ganska endimensionella. Den som är klok är klok, den som är god är god och den som är ond är ond. Just den aspekten kan jag i och för sig köpa, jag inbillar mig att människor inte var så komplicerade 1917. Det som stör mig är att det förklaras för mig hur de känner, men jag KÄNNER aldrig att de känner det. Det finns bara en kvinnlig karaktär med och jag förstår nog egentligen inte hennes roll, om hon är med bara för att det ska finnas en kvinna med.

Det lunkar på ganska stillsamt ändå, men mot slutet hettar det till lite och då upphör även alla de detaljerade beskrivningarna av allt. Jag blir också intresserad av hur det ska gå för dem. Vilka som eventuellt ska klara sig. Och hur. En sak jag inte kan låta bli att fundera på är varför Klefbäck, som trodde sig veta vad uppdraget gick ut på, hela tiden vägrade att öppna lådorna.

Idén är onekligen väldigt bra och historien har ett bra anslag, men själva förklaringen förtar en hel del för mig. Jag hade nog föredragit en annan upplösning.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 9 betyg).
Goodreads hade den 3,62 i genomsnitt (beräknat på 26 betyg).
Jag ger den 3,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om De förjagade: Boklysten, Tentakelmonster och Saras bokhylla.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 12 december 2017

Top Ten Tuesday: Favoritböcker 2017


Tisdag igen och återigen hänger jag på Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Top Ten Favorite Books of 2017.

Jag kan ju tycka att det är lite tidigt att göra en bästa-lista för i år. Det är ju trots allt nästan tre veckor kvar. Då hinner man ju läsa ganska många till, men jag provar väl.

Än så länge inga fullpoängare i år, men väl fyra stycken 4,5:or och en hel hög 4:or. 38 stycken närmare bestämt. Detta ska ju bara vara en topp tio så jag får helt enkelt plocka bort några. Förutom att de fyra första har fått 4,5 i betyg så är böckerna inte i någon speciell ördning.

1. Tredje principen av Anna Jakobsson Lund
2. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst
3. Entry Island av Peter May
4. Gryningsstjärna av Charlotte Cederlund
5. Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
6. Kall, kall jord av Adrian McKinty
7. Visheten vaknar av Elin Säfström
8. Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg
9. Efter din död av Eva Dolan
10. Bokea - inredning till döds av Grady Hendrix

Veckans topplista: Bokomslag på temat rött

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Bokomslag på temat rött.

Jag har många böcker som går i rött så även här handlar det om att filtrera ut på något sätt.

Jag bestämde mig för att bara ta med böcker jag har läst under bloggens tid och bara de som har fått högt betyg (4 eller högre). Det underlättade lite. Sedan var det ju frågan om vilken röd och hur mycket. Tänk vad besvärligt man kan göra det...

De här fem blev det. Och jag var lite "snäll" vad gäller nyans och mängd. Listan är inte i någon speciell ordning.

1. Vargarna i Calla av Stephen King. Femte delen i Det mörka tornet-serien. Det här är så löjligt bra.
2. Horn av Joe Hill. Det är en tung mantel att axla, att vara Stephen Kings son, men jag tycker Joe Hill gör det med den äran.
3. En orolig grav av Elly Griffiths. Att läsa serien om Ruth Galloway är lite som att umgås med en god vän.
4. Främlingen i huset av Sarah Waters. Ett läskigt, gammalt hus ute på den engelska landsbygden. Vad kan gå fel, liksom.
5. Livrädd av Sharon Bolton. Andra delen i serien om Lacey Flint. Mer psykologiskt än action, det är ett plus.

måndag 11 december 2017

Film: Purpurfärgen

Titel: Purpurfärgen
Originaltitel: The color purple
Genre: Drama
Regissör: Steven Spielberg
Manus: Menno Meyjes, Alice Walker (bok)
Skådespelare: Whoopi Goldberg, Margaret Avery, Oprah Winfrey, Danny Glover, Willard E. Pugh
Utgivningsår: 1985
Produktionsland: USA
Längd: 153 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 24 november 2017




Handling
Celie växer upp i den amerikanska svarta södern i början av 1900-talet. Hon utnyttjas sexuellt av sin far och blir tilldelad sin man Albert. Hennes nya hem blir inte mycket bättre men kvinnor i hennes omgivning lär henne att tro på sig själv.

Min kommentar
Purpurfärgen, en film som jag inte var helt säker på om jag hade sett. Jag trodde jag hade gjort det, eftersom några envisa bilder alltid dök upp när jag tänkte på den. Att jag inte har läst boken vet jag med bestämdhet. Det visade sig att jag inte hade sett filmen heller. Bilderna i mitt huvud måste vara från någon annan film. Men nu har jag sett den i alla fall. Det kommer jag aldrig att glömma nu.

Vi befinner oss, naturligtvis, i södern. Det är 1909 när filmen börjar. Slaveriet har varit avskaffat sedan knappt 50 år (jodå, så sent var det tydligen). I alla fall enligt lagen. Här är det inte heller de vita som har svarta som slavar, utan svarta män som har svarta kvinnor som slavar. Jag gissar att det här är en typisk katten-på-råttan-grej, där de svarta männen blir illa behandlade av de vita, de svarta männen behandlar sina kvinnor som ägodelar och de "högre stående" svarta kvinnorna är genuint elaka mot "lägre stående" svarta kvinnor. Celie är av någon okänd anledning precis en sådan "lägre stående" kvinna. Det här är så upprörande att jag inte ens orkar bli arg, jag blir bara oerhört ledsen och jag inser att så där jättelångt har vi inte kommit de senaste 100 åren ändå.

Skådespelarna är helt briljanta och detta måste ju vara Whoopi Goldbergs (som spelar Celie) bästa prestation någonsin. Det är hon som är filmen. Oprah Winfrey, som spelar Sofia, blir jag lite besviken på. Jag tycker att hon spelar över ibland och piggnar hon inte till lite väl fort mot slutet? Danny Glover vet jag inte om jag någonsin kan se på på samma sätt igen, jag tror inte jag har sett honom i en osympatisk roll innan och med risk för att stå för årets underdrift så är det osympatisk han är här.

Inledningen är på tok för lång och det händer ett par gånger att jag tappar intresset. Efter ungefär en timme så tar det fart i alla fall och härifrån till slutet är jag trollbunden. Celies öde är så fantastiskt tragiskt och berörande och jag är så glad att jag såg filmen utan sambon. Han hade nog lyckats förstöra känslan.

Filmen är ju på tok för lång och den blir också lite för sentimental för mig. Och en aning pompös. Och kanske en gnutta för övertydlig. Slutet känns lite tillrättalagt, men jag kan överse med det. Jag vet inte om jag hade klarat något annat i det läget.



Filmtipsets estimerade betyg var 2 (beräknat på 166 betyg).
IMDb hade den 7,8 i genomsnitt (beräknat på 65 899 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 10 december 2017

Smakebit på søndag: Skrivet i eld

En smakebit på søndag är ett stående inslag på och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen blir det nog ingen läsning alls. Den tillbringas nämligen nästan helt och hållet på annan ort. Igår åkte vi för att hälsa på min syster som fyllde år och eftersom det är en bit att åka så stannar vi alltid över natten. Då blir det till att vara social i stället för att ha näsan i en bok. Det är i och för sig väldigt roligt att hälsa på där, jag träffar dem alltför sällan nu.

I fredags började jag i alla fall läsa Simon Becketts Skrivet i eld (Written in bone i original, spännande översättning av titeln där), som är andra delen i serien om rättsantropologen David Hunter. Den här utspelar sig faktiskt ute i Yttre Hebriderna. Där har jag ju tillbringat lite tid, i böckernas värld.

Min smakebit är från sida 64.
Duncan befann sig ute vid stugan. Han trivdes inte. Blåsten hade tilltagit och knuffade till campingbussen som en båt på öppet hav. För säkerhets skull hade han redan ställt fotogenelementet i ett hörn för att hindra det att välta. Den blå lågan stod och fräste bara någon meter från honom där han satt inkilad bakom det lilla bordet i bussen. Även om det var trångt var det ändå bättre än att tillbringa natten i Range Rovern eller hopkurad innanför dörren till stugan. Fast det var nog där Fraser skulle ha placerat honom, tänkte han grinigt. Nej, det var inte det att han tvingades bo i bussen som bekymrade honom.
     Han kunde bara inte sluta tänka på det som låg i stugan.

lördag 9 december 2017

"Sjusiffrigt" av Anna Karolina

Författare: Anna Karolina
Titel: Sjusiffrigt
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 384
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 november 2017




Första meningen: Julia Lang höll en spruta med narkosmedel i handen, beredd att sticka den i halsen på mångmiljonären Troy Erixon.

Baksidetext
En sen kväll kidnappar Julia, Carla och Nikolina en ung miljardär. De är noggrant planerade, stenhårda och effektiva. Ingenting kan gå fel. Men när lösensumman uteblir tvingas de till nya brott.

Allt kompliceras ytterligare när miljardären hamnar på sjukhuset där Julia är läkare. Hon faller handlöst för sin patient.

Under tiden arbetar sig polisen allt närmare kidnapparna, men har svårt att tro att det är kvinnor som ligger bakom de råa brotten.

Min kommentar
Jag har ju ganska länge tänkt att jag ska fortsätta läsa Anna Karolinas serie om Amanda Paller, men på något sätt så blir det aldrig så. Trots att jag verkligen gillade första delen. I stället dök den här fristående boken upp och jag är inte nödbedd. Det viktiga är ju att läsa mer av henne, vilket inte nödvändigtvis behöver betyda den bok som redan fanns i hyllan.

Även om jag nu förstod det redan på omslaget så blir jag riktigt glad över att miljön är flyttad till Malmö. Det är i alla fall en stad som jag känner till ganska bra. Även om nu inte jag brukar hänga i Västra Hamnen. Eller Limhamn. Malmö är i alla fall en tacksam och trovärdig miljö för gängkriminalitet, en outsinlig källa skulle man nog kunna drista sig till att säga. Det känns speciellt när platser jag varit på besöks i boken, som Möllan och området kring sjukhuset. Ett extra plus för miljön alltså.

Språket i Sjusiffrigt är inte alls likt det i Stöld av babian, förutom att det fortfarande är kort och kärnfullt. Jag kan dock tycka att introt är lite väl långt, boken lyckas inte fånga mig förrän det är runt hundra sidor kvar. Det kan visserligen bero på att min hjärna hellre sysslade med personlig problemlösning, men så väl känner jag min hjärna att jag vågar påstå att om bokens problem hade varit mer spännande så skulle den hellre ha pysslat med det. Andra halvan av boken har betydligt högre tempo och då blir jag infångad på riktigt.

Karaktärerna är lite som Charlies änglar, med den ganska stora skillnaden att Julia, Carla och Nikki är kriminella. Det här kan nog vara en av de stora anledningarna till att jag har lite problem med boken. Jag kan inte riktigt hålla på kriminella, alldeles oavsett deras "goda" intentioner. Det finns alltid någon oskyldig som drabbas och ändamålen helgar inte alls medlen. Jag gillar egentligen inte någon av karaktärerna, de är lite för självgoda för min smak. De är väldigt olika och det är väl det som gör det intressant ändå, deras interna motsättningar och dynamik. De kompletterar varandra. Den enda som jag är lite mer välviligt inställd till skulle vara Rafaela, men hon är knappt med.

Handlingen är en smula osannolik och det är även alla de olika sammanträffandena. För att inte tala om motivet. Jag kan nog tycka att polisen Carsten är dem på spåren lite väl snabbt. Kanske är det så att man verkligen kan lösa brott på magkänsla. I så fall efterlyser jag det ute i verkligheten. Trovärdigheten är ändå inte så illa ute att det stör mig.

Personligen så tycker jag att det är en gnutta för mycket romantik här, eller egentligen romantiska förvecklingar. Jag förstår att man kan tycka att detta är en extra krydda, men just den biten var bortkastad på mig. De tar i alla fall inte överhanden. Det samma gäller den gråtmilda, sentimentala delen.

Slutet blir jag överraskad av, det var helt otippat och originellt nog för att jag ska komma ihåg det. Det är en spännande bok och tack vare de väldigt korta kapitlen så hålls tempot uppe. Jag tycker Anna Karolina har lyckats få ihop det här på ett bra sätt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,4 och genomsnittet 3,8 (beräknat på 6 betyg).
Goodreads hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 10 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Sjusiffrigt: Lottens bokblogg, Fru E:s böcker och Mettes pocketblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 8 december 2017

Me go bananas

Veckan började så lugnt och stilla...

Först kom O helga natt av Sara H Olsson och det är fortsättningen på Du glädjerika sköna. Nu är det tydligen dags att fira jul. Jag hoppas faktiskt kunna få den här läst nu, annars måste den ju vänta till nästa år och det vore ju synd. Tack till Sara och Bokförlaget SOL!

Sedan kom det en e-novell från Swedish Zombie, Felice av Lupina Ojala. Jag älskar deras nyhetsbrev 😃 Och du som gillar skräck, kolla in den nya gruppen på Facebook, Bårhuset. Tack till Swedish Zombie!

På torsdagen kom det en väldigt stor överraskning från ett förlag som jag mig veterligen aldrig har haft att göra med. Fyrmästaren av Anna Ihrén är något så spännande som en deckare från Smögen. Det är ju en miljö som går hem hos mig. Tyvärr så är det fjärde delen i en serie, men det ska nog lösa sig. Förmodligen läser jag den utan att första läsa de tre tidigare :o Tack till Mima!

Där trodde jag att det var slut med överraskningar, men på fredagen kom det minsann två till; En mors bekännelser av Kelly Rimmer och Blackmoore av Julianne Donaldson. Den förra är jag väldigt nyfiken på, i alla fall författaren, den senare tror jag faktiskt inte att jag har hört talas om förut. Kanske ligger den lite utanför min vanliga genre, men det är faktiskt kul att läsa annat ibland. Tack till Louise Bäckelin Förlag!

Och sedan kom då syndafloden. Eller snarare kanske synderna från Black Friday. Jag vill till mitt försvar säga att jag faktiskt plockade bort ganska många från varukorgen innan jag skickade beställningen. Många av de här är delar i serier som jag följer och en kvalificerad gissning är att en del av dem kommer att dyka upp i någon framtida Finish That Series Challenge. Uppifrån och ner:
En sång för de döda av Suart McBride, Bron av Stephen Booth, Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman, Ensam kvar av Alexandra Oliva, Fartblinda av Carolina Neurath, I en mörk, mörk skog av Ruth Ware, Änkan av Fiona Barton, Murder bag av Tony Parsons, Begrav dina döda av Louise Penny, Den siste pilgrimen av Gard Sveen, Barn nr 8 av Kim van Alkemade, Offermossen av Susanne Jansson, Problemet med får och getter av Joanna Cannon, Förlorat ansikte av Anna Karolina, Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt av Katarina Bivald, Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan, Svara om du hör mig av Ninni Schulman, På väg mot döden av Stephen Booth, Ett ohyggligt avslöjande av Louise Penny och Sonjas hemlighet av Åsa Hellberg.

torsdag 7 december 2017

Hett i hyllan #121

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Mer från den där rean, eller vad det nu var, i juni 2014.
Första delen i den här serien om Guido Brunetti av Donna Leon köpte jag inför en Italien-resa, jag gillar ju att läsa böcker som utspelar sig där jag är. Den läste jag och gillade. Alltså köpte jag ett par till.

Död i främmande land och Klädd för döden är andra och tredje delen och trots att det har blivit fler Italien-resor så har böckerna inte blivit lästa. Nu vet jag ju redan att det kommer att bli ännu en resa dit nästa år, om man allt går som planerat, så kanske är det dags då.

Det här är ju en väldigt gammal serie, de här två böckerna är från 1993 och 1994. Tyvärr innebär det att det är svårt, om inte omöjligt, att hitta de delar som saknas mellan tredje och sextonde. Hur jag ska göra med det återstår att se. Först ska jag väl läsa de här två. Under tiden kan jag ju också hoppas på nyutgivning.

Mer om serien:
Böckerna utspelar sig i Venedig och kommissarie Brunetti är den sympatiske huvudpersonen. Till skillnad från många andra deckarhjältar är han lyckligt gift och är en i grunden vänlig själ. Däremot får man i Donna Leons böcker en inblick i Italiens nätverk av politiker, maffia och medier. Boven i dramat hamnar sällan i fängelse eftersom det ofta är så det ser ut i verkligheten.

Donna Leons böcker är översatta till 34 språk. Dock inte till italienska. Donna Leon vill inte bli känd i Italien, där hon bott sedan 1981.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 6 december 2017

"Zonen vi ärvde" av skrivarkollektivet Fruktan

Titel: Zonen vi ärvde
Genre: Skräck
Antal sidor: 223
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Fria Ligan
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 november 2017





Baksidetext
Sverige har gått under. Livet är hårt. En värld infekterad av röta breder ut sig framför dig. Du vill inte gå ut i den okända Zonen, men du har inget val. Det är din enda chans. Överlever du i spillrorna?

Överlevarna har gömt sig i bunkrarna, men tvingas ut i det okända när matförråden sinar. Mutanterna roffar åt sig krubb där de kan, medvetna om att det handlar om att äta eller ätas. Maskinvarelsernas kugghjul börjar snurra av egen kraft, de bryter sig loss från sin programmering och tar sina första, gnisslande steg. Men vad händer när alla möts i Zonen?

Zonen vi ärvde är en novellsamling som tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Min kommentar
För några år sedan så släppte Fruktan antologin Stockholms undergång, som jag läste och tyckte ganska bra om. Därför blev jag ju omedelbart intresserad när jag såg att de skulle släppa ännu en samling, som jag uppfattade skulle vara något slags fortsättning på den förra. Det är den väl inte i egentlig mening, utan i stället bygger den på ett rollspel; Mutant: År Noll.

Min solklara favorit bland de här novellerna blir Gräsbitare (Fredrik Stennek), den har allt. Plus lite ironi och bekanta företeelser. Här finns nämligen robotgräsklippare och golfare. Även Beskydda dem tills världen tar slut (Erik Odeldahl), Frystorkad (Boel Bermann) och Askstormen (Eira A Ekre) hamnar högt upp. Bland dem är det återigen Boel Bermann som tar äcklighetspriset. De andra två är mer finstämda och sorgliga. Jag blir nyfiken på om Eira A Ekre alltid har regnbågar i sina berättelser eller om jag bara har lyckats hitta två av dem (den i Stockholms undergång innehöll också regnbågar).

I stort sett samtliga noveller är åt det vemodiga hållet, det är sorgset och uppgivet, helt utan hopp. Extra armar, fjäll och andra konstigheter nämns i förbigående. En del av berättelserna är lite underfundiga, som den där Zlatan och Volvo (eller båda ihop) är gudar, en robot som kallades Toppov-Delajn när det begav sig och något som jag tolkar som mordiska kaniner, rubbitar. Jag får inte alls lika tydliga bilder när jag läser Zonen vi ärvde som när jag läste Stockholms undergång. Det förekommer visserligen en del kända landmärken, men oftast lever människor/robotar/mutanter instängda och gömda.

En plats som kallas Arken förekommer i flera av novellerna och jag undrar lite om det är samma plats, men i så fall måste det vara olika tider för det är inte samma typ av... varelser i dem. Hur novellerna hänger ihop är något som jag funderar på också. Och hur lång tid som har gått sedan undergången. Här finns ju x antal mutationer, men samtidigt så sägs det fortfarande leva människor från den "gamla" tiden. Jag förstår ju att detta är något av en bagatell, men för mig blir det ologiskt.

Jag tycker att novellerna här höll lite jämnare nivå än i Stockholms undergång, inte lika många toppar och egentligen inga dalar alls. Förmodligen så skulle jag ha uppskattat historierna ännu mer om jag hade känt till spelet, då kanske allt dessutom hade klarnat lite. För det är många frågor jag har efter den här läsningen.

Boktipset hade inget estimerat betyg och inga betyg var satta.
Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 1 betyg).
Jag ger den 3,5 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Zonen vi ärvde: Jag hittade faktiskt ingen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 5 december 2017

Veckans topplista: Nobelpriset

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Nobelpriset (t ex årets, prisade författare du vill/har läst, böcker om andra pristagare än de i litteratur).

Jaha ja, jag är ju inte överdrivet intresserad av Nobelpriset och jag kan ju tycka att valet av pristagare har blivit underligare och underligare för varje år. I alla fall till och med förra året. Nu verkar det ju nästan som att de hittat tillbaka till rätt spår.

Jag funderade lite på vilken typ av lista jag skulle göra och till slut föll valet på att göra en med de författare som jag trots allt vill läsa. Det finns faktiskt några kvar.

1. Kazuo Ishiguro (2017) - jo, faktiskt, och det ville jag innan han fick priset. Jag såg filmen Never let me go för några år sedan och när jag fick veta att den byggde på en bok så bestämde jag att jag någon gång skulle läsa den författaren.
2. Alice Munro (2013) - jag har redan en av hennes novellsamlingar i hyllan.
3. Toni Morrison (1993) - har funnits på min nyfiken-på lista ganska länge nu.
4. Nadime Gordimer (1991) - ännu en som jag varit nyfiken på länge.
5. Pearl S. Buck (1938) - en av de tidigare som jag ännu inte har läst något av.

måndag 4 december 2017

Film: Morgan

Titel: Morgan
Originaltitel: Morgan
Genre: Science fiction
Regissör: Luke Scott
Manus: Seth Owen
Skådespelare: Kate Mara, Anya Taylor-Joy, Rose Leslie, Michael Yare, Toby Jones
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Längd: 92 min
Serie: -
Såg den på C More 17 november 2017





Handling
En riskanalytiker skickas till en avlägsen och topphemlig plats för att utreda en hemsk olycka. Händelsen utlöstes av en till synes harmlös ”människa” som utgör ett stort mysterium – både oerhört begåvad och oberäkneligt farlig.

Min kommentar
Kan det vara så att det inte kommer några bra filmer längre? Eller har jag bara blivit mer kräsen? Och snål? Vi botaniserar fortfarande bland streamingtjänsterna för att hitta något att titta på och tja, det går så där.

Morgan har inte så bra betyg på IMDb, men det är ändå en science fiction så vi gav oss på den. Eller egentligen jag då, det är jag som har veto hemma. Vi blev väl inte direkt besvikna, men inte heller imponerade. Jag vet inte vad den här filmen vill. Är den ett inlägg i debatten om genmanipulation? I så fall missar den målet. Ganska rejält. Temat är ju dock intressant, men tyvärr så slarvas de etiska/moraliska frågorna bort och filmen hemfaller i stället åt onödiga och omotiverade våldsscener. Morgan själv känns bara underlig och man måste nog vara både blind och döv om man inte får lite rysningar av henne. Men huvan alltså, jösses vad jag stör mig på att hon alltid har huva. En hel del ologiska saker händer också, eller kanske mest görs. Det är störigt.

Här finns många halvkända namn och ingen skugga ska falla på skådespelarna. De gör vad de kan. Däremot känns hela filmen lite som en axelryckning. Det blir liksom ingen riktig nerv. När jag skulle skriva det här inlägget så upptäckte jag att filmen är regisserad av Ridley Scotts son och pappa själv har varit med och producerat. Det kan kanske vara förklaringen. Ingen lätt mantel att axla.

Slutet var nog meningen att vara en tvist, men helt ärligt så stod den upplösningen i tidningen igår. Filmen är väldigt förutsägbar, men den är ändå 90 minuters underhållning. Kanske måste man gilla science fiction för att uppskatta den. Bechdaletestet bör den i alla fall klara med bravur. Män finns endast i biroller och såvitt jag kan bedöma så pratar inga kvinnor om några män. Någonsin.



Filmtipsets estimerade betyg var 2 (beräknat på 166 betyg).
IMDb hade den 5,8 i genomsnitt (beräknat på 28 332 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 3 december 2017

Smakebit på søndag: Vedergällning

En smakebit på søndag är ett stående inslag på och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

En så gott som oplanerad helg, äntligen. Bara det där med att få upp adventsgrejer och faktiskt handla något nytt också. Två fönsterlampor beslutade sig för att vara sönder nu. Vi har nog haft dem i tio år så det var väl dags, men de var så fina och jag har inte sett den sorten sedan vi köpte dem.

Boken jag läser nu är Vedergällning, den fjärde och sista(?) delen om Alex King. Författaren Thomas Erikson är beteendevetare och hela den här serien har handlat om olika personligheter med olika färger. Jag tycker det är gräsligt intressant.

Min smakebit är från sida 148.
Alex betraktade Roskic med stigande oro. Roskic log brett, hade ett lugnt och stabilt kroppsspråk, inte alls så stirrigt som förra gången. Hans blick var stadig och han andades lugnt. Och framför allt visade han ingen rädsla längre.
     Om Roskic spelade en roll så spelade han den bra.
     Alex bestämde sig för att inte göra någonting alls. Han skulle bara vänta och se om Roskic tog något slags initiativ. Han behövde inte vänta länge.

lördag 2 december 2017

Månadsbokslut november 2017

Antal lästa böcker i november 2017: 8

87. Hus vid världens ände av Åke Edwardson
88. I det förflutna av Kate Morton
89. Kåda av Ane Riel
90. Vanmakt av Thomas Erikson
91. Fadersmord av Carina Bergfeldt
92. Zonen vi ärvde av skrivarkollektivet Fruktan
93. Sjusiffrigt av Anna Karolina
94. De förjagade av Mikael Strömberg

Antal lästa sidor: 2980
Genomsnitt/dag: 99
Genomsnitt/bok: 372

Snittbetyg: 3,75

Ingående i serie: 3
Påbörjade serier: 1
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 0

Biografi: 0
Chick-lit: 0
Drama: 1
Fantasy: 0
Feelgood: 0
Gubb-lit: 0
Humor: 0
Kriminalroman: 4
Romance: 0
Science fiction: 0
Skräck: 2
Thriller: 1

Boktolvan: 1 (12/12)
E-böcker: 0 (14/12)
Finish that series: 2 (22/24)
Hyllvärmare: 4 (32/36)

Kvinnor: 4
Män: 3
Duo: 1

Originalspråk (svenska): 5
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 6
Biblioteksböcker/e-lib: 0

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 4

Antal nykomna böcker: 31
Antal bortskänkta böcker: 0

Månadens bästa: Kåda av Ane Riel
Månadens sämsta: I det förflutna av Kate Morton
Månadens överraskning: Fadersmord av Carina Bergfeldt
Månadens besvikelse: -
Månadens roligaste: -
Månadens otäckaste: Kåda av Ane Riel

Kommentar:
Det blev fantastiskt nog åtta böcker även i november. Nu ser ju 100 böcker i år plötsligt helt realistiskt ut. Inte för att jag har det som mål, mitt mål var bara 60 och där gick jag i mål för ett tag sedan. Underligt nog så befinner jag mig fortfarande i mellanmjölkens förlovade land. Alla böcker har hamnat mellan 3 och 4 i betyg. Jag undrar om jag har blivit lite avtrubbad...

En ny serie började jag läsa också. Tydligen. Jag hade ingen aning, men det gör inget. Två böcker blev lästa i min avsluta-serierutmaning också. Ingen av dem var senast utgivna.

Fyra lästa hyllvärmare gör att jag nästan är ikapp och jag ser ut att gå i mål här också. Fyra recensionsexemplar slank med och det är ju inte alls så många som jag egentligen skulle behöva läsa.

November blev en lite märklig månad när det gäller nytillskotten. Inte mindre än nio recensionsexemplar dök upp varav två redan är lästa. Jag tackar allra ödmjukast för förtroendet. En vinst i en utlottning och en gratisnovell gör sammanlagt elva nya böcker. Tack och lov så blev paketet med resultatet av Black Friday försenat och kom inte förrän i december... Ingen bok lämnade mina hyllor.

Om månadens bästa: Fem böcker fick samma betyg (4) och det blev en väldigt jämn kamp som Kåda vann.
Om månadens sämsta: I det förflutna var verkligen inte min typ av bok.
Om månadens överraskning: Jag anade nog att Carina Bergfeldt kunde skriva bra, men Fadersmord var bättre än jag förväntade mig.
Om månadens besvikelse: Nej, jag blev nog inte besviken på någon. Faktiskt.
Om månadens roligaste: Det här var ju lite trist, men ingen bok var det minsta rolig.
Om månadens otäckaste: Det som händer i Kåda är så hemskt och tragiskt att vinner med hästlängder.

"Fadersmord" av Carina Bergfeldt

Författare: Carina Bergfeldt
Titel: Fadersmord
Genre: Thriller
Antal sidor: 426
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Anna Eiler 1
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 november 2017




Första meningen: Så ligger han äntligen framför hennes fötter.

Baksidetext
Med minutiös noggrannhet planerar en anonym mördare att genomföra ett mord på den person som gjort hennes liv till ett levande helvete. Planen på det ultimata mordet läggs i detalj enligt tv-seriemördaren Dexter Morgan som förebild. Hon dokumenterar allt i den skrivbok som, trots sitt makabra innehåll, är utsmyckad som en oskuldsfull flickas dagbok med färgglada muffins. Och för att inte tappa fokus sitter en lapp på kylskåpet där det står: Fadersmord.

Samtidigt som fadersmordet planeras hittas en kvinna fastfrusen i Simsjön, och det är ingen tvekan om att hon har blivit mördad. Hos Skövdepolisen arbetar kriminalinspektör Anna Eiler intensivt med fallet parallellt som reportrarna Julia Almliden och Ing-Marie Andersson driver sin egen brottsutredning. Alla tre har sina personliga anledningar till att lösa mordfallet, för i den lilla staden har alla på ett eller annat sätt en relation till varandra relationer som den här vintern sätts på svåra prov. Och kanske bär en av dem den på mörkaste hemligheten av alla.

Min kommentar
När jag vann den här boken för nästan exakt två år sedan så hade jag ingen aning om vem Carina Bergfeldt var. Det var först förra året, när valet i USA var på tapeten i varenda nyhetssändning som jag "upptäckte" henne. Och då tog det ännu ett tag innan jag kopplade ihop henne med författaren. Min tanke var att om hon skriver lika bra och begripligt som hon pratar så kan hennes böcker vara förstklassiga.

En av de bra sakerna med den här boken är att den utspelar sig i Skövde. Inte för att jag känner till staden speciellt bra (jag var där på kurs några gånger på 90-talet) utan för att jag är så less på alla böcker som utspelar sig i Stockholm. Det blir lite annat när man befinner sig i en småstad.

När jag började läsa så blev jag faktiskt lite orolig. De första sidorna fick man nämligen möta väldigt många karaktärer och det är något som jag brukar störa mig rejält på. Så icke här. Den strida strömmen avtar och sedan dyker det bara upp en och annan ny person. Perspektivet skiftar mellan Julia (nyhetsreporter), Ing-Marie (kriminalreporter), Anna (polis) och ett jag, som vi inte vet vem det är. Att det är en hon framgår och det är "jag" som planerar att mörda sin far. Dessutom får vi tillbakablickar på "jags" barndom. Förutom perspektivbyte och tidsskifte så består berättelsen av två olika trådar. En där ett mord har begåtts och som ska lösas samt ett mord som planeras. Låter det rörigt? Faktum är att det inte är det. Inte ett dugg. Det är hela tiden väldigt tydligt var i historien man befinner sig.

Jag vet inte om jag egentligen fastnar för någon av karaktärerna, de känns på något sätt inte viktiga. Det som är viktigt är den tragiska historien som tar form i tillbakablickarna. Stackars "jags" uppväxt var deprimerande och jag förespråkar inte på något sätt mord, men alltså... Tråden med det redan begångna mordet fyller sin funktion, men det är den andra delen som är mest intressant. Jag funderar länge på vem "jag" är och jag har inte mindre än fyra kvinnor att välja mellan. Det är klurigt och ledtrådarna är väl dolda. Själv är jag inte säker på någon av förövarna förrän mot slutet.

Det är många små detaljer som gör det här till en speciell berättelse. Bland annat lär sig "jag" att mörda och komma undan med det genom att titta på TV-serier (Dexter och CSI, alla tre). Sina mordanteckningar gör hon i en anteckningsbok med cupcakes på, men framför allt så är den så balanserad. Det är inte bara män som mördar. Inte bara män som slår. Kvinnorna är inte bara offer. Alla män är inte svin. Ungefär som det är i verkligheten alltså.

Om man nu absolut skulle vilja klaga på något så skulle det vara att kapitlen med tillbakablickarna är kursiverade, men även det funkar här. Och så är boken nog lite, lite för lång. Det går lite i stå mot slutet, men inte så att det stör. Kapitlen är för övrigt mestadels väldigt korta, vilket ju gör att man hela tiden vill läsa mer. Ett till. Ett till. Det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Som jag nämnde i början så vann jag den här boken och faktum är att jag även vann andra delen i det här som faktiskt är en serie. Om jag har något att säga till om så kommer det inte att dröja länge innan jag läser Fotografiet.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,4 (beräknat på 86 betyg).
Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 266 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Fadersmord: Läsa & Lyssna, Fru E:s böcker och Mettes pocketblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 1 december 2017

Nu är det trångt på riktigt

Jodå, mitt mål att inte köpa fler böcker än vad jag läser på ett år har spruckit. Igen. Det vågar jag säga när det är en månad kvar. Nåväl. Vi försöker väl igen nästa år.

Glasslottet av Jeannette Walls lockade mig så mycket att jag bara var tvungen att ha. Det är tydligen en självbiografi och den låter otroligt tragisk, men ändå ljus. Och så har den blivit film. Måste läsa den innan den släpps på DVD. Tack till Bazar Förlag!

torsdag 30 november 2017

Hett i hyllan #120

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ännu en från juni 2014.
Jag har läst hela Jens Lapidus serie om JW och gänget, den som kallas Stockholm Noir, och jag tyckte mycket om dem. Så naturligtvis har jag köpt på mig fler av hans böcker.

VIP-rummet är första delen i en ny serie, om Teddy och Emelie (andra delen, Sthlm Delete köpte jag på bokrean förra året så den är ingen hyllvärmare än, alltså får den inte vara med här). Jag vet ju att man kan tycka mycket om hans sätt att skriva, men jag gillar det. I alla fall som det har varit i de tre böcker jag har läst. Varför denna fortfarande är oläst? Har ingen aning.

Så här beskrivs boken på baksidan:
Teddy har bestämt sig: han är färdig med brott efter åtta år på anstalt. Men han har inte en krona på fickan, Arbetsförmedlingen är ett skämt och han sover på sin syrras soffa. Läget blir akut när en indrivare hör av sig och kräver pengar.

Emelie är påläggskalv på advokatfirman Leijon, en boutiquebyrå i Londonklass. Men en framgångsrik karriär känns avlägsen och extremt svåruppnåelig.

Så ger en av byråns delägare henne ett oväntat uppdrag. Ett uppdrag som hon inser att hon varken kan eller får tacka nej till. Tillsammans med Teddy ska hon ta reda på vad som har hänt den försvunne Philip Schale: investerare och jättestekare med en meritförteckning som blir märkligare ju djupare de gräver.

Emelie vill upp och Teddy vill bli av med sina skulder. Hon har valts för att hon är kompetent och plikttrogen, han har valts för att ... ja, varför? Uppdragsgivaren vet något om Teddy som ingen annan känner till.

Och kidnapparnas tålamod rinner undan som sand i ett timglas.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 29 november 2017

Fullbordad utmaning #2017:1

Jag gjorde ett litet ryck i oktober och läste två böcker från boktolvan och hade bara en kvar i november, så jag blev klar med den lite tidigare. I år försökte jag ju ta med lite böcker som kanske inte direkt är utanför min bekvämlighetszon, men i alla fall befinner sig på gränsen.

Detta är en sådan bra utmaning och förhållandevis enkel att det faktiskt är sjunde året som jag kör den. Den startade hos enligt O och går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

En del nya favoriter blev det så klart och jag vågar nästan lova att jag kommer att läsa mer av Katarina Bivald, Neil Gaiman, Mo Hayder, Åsa Hellberg, Graeme Simsion, Josefine Sundström och Fred Vargas. För flera av dem gäller att jag redan har olästa böcker i hyllan. Sju författare av tolv vill jag alltså träffa igen. Det tycker jag är ett bra resultat. I år var det inga riktiga bottennapp, men jag är tveksam till att jag kommer att läsa mer av Simona Ahrnstedt och Kate Morton. Jag utesluter det inte, men romance är inte min grej. Inte heller lär det bli fler av vare sig Lev Grossman eller David Nicholls. Alexander McCall Smith är jag osäker på, men det är fullt möjligt att jag återser Mma Ramotswe.

Inte heller i år blev det några med riktigt höga betyg, men fem av dem fick en fyra, ytterligare fem fick 3,5 och så var det två som fick varsin trea. Genomsnittet blev 3,62, vilket är något bättre än förra året (3,38). Helt OK tycker jag.